Det är för mycket nu.
När skall allt ta slut? Nu menar jag inte livet eller så...utan all denna otur som drabbat detta år.
2008, oturets år. Inget har gått bra...eller självklart har något gått bra, självklart. Men det går att räkna på ena handen.
Året börjar med att jag själv håller på att stryka med pga. min sjukdom. Blir inlagd, och kom till att spendera sex månader av detta året på sjukhus, in och ut. Kämpa, kämpa. Misslyckas.
Mitt i allt faller min mormor ihop, hjärtattack. Åker in på sjukhus, opereras. Får en komplikation, som resulterar i ett hjärtstopp och var kliniskt död i två minuter. Återkommer otroligt nog tillbaka till livet. Nu mår hon bra. Det är en av de få saker man kan räkna på handen som gått bra iår.
Strax efter mormors hemkomst, faller min morfar. Han bryter sitt lårben och far in på sjukhus även han. Förlorar mycket blod under sin operation, och är inte väldigt frack därefter. Men återhämtar sig hyffsat, och får komma till ett korttidsboende. Där de försöker träna honom för att få komma hem igen.
Han är duktig, och han är stark. Men han längtar hem. Vårdplanering efter vårdplanering så hoppas han på att få komma hem.
Och senaste vårdplaneringen, så var hemgången planerad. Äntligen.
Men...morfars hjärta beslutade sig denna morgon för att inte längre vara med. Morfar mår bra under morgonen, men ändras snabbt till att han inte får luft....15 minuter senare somnade han lugnt in.
Han var så otroligt fin där han låg, så rofylld.
Men livet ändras på så få minuter, man hänger inte med själv. Vad som sker. Förstår fortfarande inte.
Vad mer kan hända iår nu? Kan något mer hända?
Jag orkar inte mer saker nu.
Till gårdagen. Som var mysig. Var med min lilla Sara, senare kom även Linda, Susanne och hennes pojkvän Olof upp till mig. De satt och drack, och sedan bar det iväg till Plankton. Där det var väldigt mycket folk, vilket gjorde att inte vi ville dit. Eller snarare, det gick faktiskt inte ens att komma in.
Mötte Elin och Fager där. Försvann in på Hamnkrogen, var rätt dött där till en början. Sen kom folket, ALLA man kände. Folk från gymnasiet, folk från högstadet. Otroligt mysigt.
Men kände mig väldigt handikappad en bra stund. Kändes som alla visste hur det var fatt med mig, för det kändes som alla stod på kö och ville krama mig och "tycka synd om mig". Hatar det. För det är inte synd om mig. Vill bli behandlad som Emelie. Inte en sjukdom.
Och märkte även orsaken till varför jag aldrig går ut på krogen längre. Alla kommentarer. Folk tänker sig inte för, särskilt inte när de dricker.
Det är inte kul att höra deras åsikter, man blir inte glad, man blir ledsen. Det förstör kvällen. Oerhört. Det är inte kul att höra påpekanden om ens utseende. Inte heller höra att "Imorgon ska du följa med mig till McDonalds, det är bestämt. Jag bjuder"
Nej, tack. Det är inte roligt. Det är inte roligt att folk ständigt ska sitta och göra "nallebjörnsögon", "stackars dig" osv.
Detta är inte något jag kan hjälpa, men inte heller säga "det är inte mitt fel". För någonstans började jag. Och någonstans måste jag avsluta.
Jag vill inte ha det såhär. Jag har bestämt mig att klara detta. Men jag har inte fått det ut i mitt agerande än. Jag vet inte hur, det känns som jag tappat alla verktygen. Eller har jag inte snappat åt mig dem? Har det Onda låtit mig radera allt, som de har lärt mig?
Så nej...snälla folk, även om ni dricker. Snälla, tänk på vad ni säger. Självklart är inte alla som är alkoholpåverkade såhär, absolut inte. Det finns många underbara. Och många sådana underbara träffade jag igår. Personer som faktiskt Ser Emelie.
Och...det finns faktiskt folk som inte är påverkade av någon substans som fäller kommentarer också. De blir man ännu mer förbannad på.
För det ÄR inte kul!
Sov gott min älskade lilla morfar. Jag hör redan hur du fattat tag i din fiol och börjat spela Pippi Långstrump för mig.
2008, oturets år. Inget har gått bra...eller självklart har något gått bra, självklart. Men det går att räkna på ena handen.
Året börjar med att jag själv håller på att stryka med pga. min sjukdom. Blir inlagd, och kom till att spendera sex månader av detta året på sjukhus, in och ut. Kämpa, kämpa. Misslyckas.
Mitt i allt faller min mormor ihop, hjärtattack. Åker in på sjukhus, opereras. Får en komplikation, som resulterar i ett hjärtstopp och var kliniskt död i två minuter. Återkommer otroligt nog tillbaka till livet. Nu mår hon bra. Det är en av de få saker man kan räkna på handen som gått bra iår.
Strax efter mormors hemkomst, faller min morfar. Han bryter sitt lårben och far in på sjukhus även han. Förlorar mycket blod under sin operation, och är inte väldigt frack därefter. Men återhämtar sig hyffsat, och får komma till ett korttidsboende. Där de försöker träna honom för att få komma hem igen.
Han är duktig, och han är stark. Men han längtar hem. Vårdplanering efter vårdplanering så hoppas han på att få komma hem.
Och senaste vårdplaneringen, så var hemgången planerad. Äntligen.
Men...morfars hjärta beslutade sig denna morgon för att inte längre vara med. Morfar mår bra under morgonen, men ändras snabbt till att han inte får luft....15 minuter senare somnade han lugnt in.
Han var så otroligt fin där han låg, så rofylld.
Men livet ändras på så få minuter, man hänger inte med själv. Vad som sker. Förstår fortfarande inte.
Vad mer kan hända iår nu? Kan något mer hända?
Jag orkar inte mer saker nu.
Till gårdagen. Som var mysig. Var med min lilla Sara, senare kom även Linda, Susanne och hennes pojkvän Olof upp till mig. De satt och drack, och sedan bar det iväg till Plankton. Där det var väldigt mycket folk, vilket gjorde att inte vi ville dit. Eller snarare, det gick faktiskt inte ens att komma in.
Mötte Elin och Fager där. Försvann in på Hamnkrogen, var rätt dött där till en början. Sen kom folket, ALLA man kände. Folk från gymnasiet, folk från högstadet. Otroligt mysigt.
Men kände mig väldigt handikappad en bra stund. Kändes som alla visste hur det var fatt med mig, för det kändes som alla stod på kö och ville krama mig och "tycka synd om mig". Hatar det. För det är inte synd om mig. Vill bli behandlad som Emelie. Inte en sjukdom.
Och märkte även orsaken till varför jag aldrig går ut på krogen längre. Alla kommentarer. Folk tänker sig inte för, särskilt inte när de dricker.
Det är inte kul att höra deras åsikter, man blir inte glad, man blir ledsen. Det förstör kvällen. Oerhört. Det är inte kul att höra påpekanden om ens utseende. Inte heller höra att "Imorgon ska du följa med mig till McDonalds, det är bestämt. Jag bjuder"
Nej, tack. Det är inte roligt. Det är inte roligt att folk ständigt ska sitta och göra "nallebjörnsögon", "stackars dig" osv.
Detta är inte något jag kan hjälpa, men inte heller säga "det är inte mitt fel". För någonstans började jag. Och någonstans måste jag avsluta.
Jag vill inte ha det såhär. Jag har bestämt mig att klara detta. Men jag har inte fått det ut i mitt agerande än. Jag vet inte hur, det känns som jag tappat alla verktygen. Eller har jag inte snappat åt mig dem? Har det Onda låtit mig radera allt, som de har lärt mig?
Så nej...snälla folk, även om ni dricker. Snälla, tänk på vad ni säger. Självklart är inte alla som är alkoholpåverkade såhär, absolut inte. Det finns många underbara. Och många sådana underbara träffade jag igår. Personer som faktiskt Ser Emelie.
Och...det finns faktiskt folk som inte är påverkade av någon substans som fäller kommentarer också. De blir man ännu mer förbannad på.
För det ÄR inte kul!
Sov gott min älskade lilla morfar. Jag hör redan hur du fattat tag i din fiol och börjat spela Pippi Långstrump för mig.
