Okej, lyxsjukdom?
Ja, det är vad vissa vill kalla det. "Lyxsjukdom". Kan nog inte hålla med, okej. Vi har överflöd, och jag...eller inte jag, personen inom mig väljer att avstå.
Man har en ständig battle med sitt inre, att inte göra, eller att göra. Oftast blir det inte göra. Blir så förbannat trött för det mesta. Det går bra på morgonen och kvällen, men däremellan tar "lyxsjukdomen" över mig totalt.
Andra kallar det "Egoism". Är det verkligen egoism? Förmodligen kanske det är det? Man är ständigt fokuserad på sig själv. Fast egentligen är det inte en själv som fokuserar, utan djävulen i huvudet som tagit över...helt enkelt, ja så måste det vara?
Att trivas i sin sjuka miljö. Är det sjukt? Man minns inte tiden som "frisk", man är van vid hur man lever nu. Man struntar i sina hjärtproblem, man struntar i hur dåligt kroppen egentligen mår. Fast man i sina "klara" stunder mår illa vid tanken på vad man egentligen utsätter sig för, ändå så går man ut på de där långpromenaderna. Fastän man vet att de kan kosta en livet. Men tanken är ibland...."Kanske det vore bättre att få avsluta? Ligger ändå bara till last för alla andra. Ingen klarar av att se en." Inte utan att fälla kommentarer i alla fall.
Man önskar man hade den där knappen, en knapp där man tryckte så skulle allt bara bli "normalt" igen och allt vad "normalt" innebär...
Så som det var förr, även om jag inte minns mina tankar från "friska" tiden så minns man saker man gjorde.
Så som:
- Umgicks med kompisar, och kunde vara vaken i ett dygn och ändå inte känna sig "orklös"
- Dricka alkohol utan att drabbas av panikattacker eller att hjärtat bråkade
- Vara glad och trevlig mot de i ens närhet
- JOBBA
- Gå i bikini utan att må illa vid tanken av sig själv.
- Kunna veta att kroppen fungerade, att man en dag kunde få barn
Det är så förbannat mycket man går miste om i denna "lyxsjukdom" eller "egoism" vad nu ni väljer att kalla detta helvete. Jag hatar det så mycket, samtidigt som det är något jag älskar så mycket. Att ständigt dras åt två olika håll. Att inte kunna sträcka sig ut och bara ta det man vet att kroppen behöver. Att slippa känslan av att det man sträcker sig åt är en varm platta.
Ska strax kila ut på en långpromenad....igen. Något den bra sidan inte vill, men djävulen i huvudet säger att jag måste. Måste, måste, måste. Hela alltet kretsar runt "Måste". Nu, nu, absolut inte sedan. Man lever för stunden, även om det så kostar en livet.
Men egentligen. Vad är detta för liv?
Man har en ständig battle med sitt inre, att inte göra, eller att göra. Oftast blir det inte göra. Blir så förbannat trött för det mesta. Det går bra på morgonen och kvällen, men däremellan tar "lyxsjukdomen" över mig totalt.
Andra kallar det "Egoism". Är det verkligen egoism? Förmodligen kanske det är det? Man är ständigt fokuserad på sig själv. Fast egentligen är det inte en själv som fokuserar, utan djävulen i huvudet som tagit över...helt enkelt, ja så måste det vara?
Att trivas i sin sjuka miljö. Är det sjukt? Man minns inte tiden som "frisk", man är van vid hur man lever nu. Man struntar i sina hjärtproblem, man struntar i hur dåligt kroppen egentligen mår. Fast man i sina "klara" stunder mår illa vid tanken på vad man egentligen utsätter sig för, ändå så går man ut på de där långpromenaderna. Fastän man vet att de kan kosta en livet. Men tanken är ibland...."Kanske det vore bättre att få avsluta? Ligger ändå bara till last för alla andra. Ingen klarar av att se en." Inte utan att fälla kommentarer i alla fall.
Man önskar man hade den där knappen, en knapp där man tryckte så skulle allt bara bli "normalt" igen och allt vad "normalt" innebär...
Så som det var förr, även om jag inte minns mina tankar från "friska" tiden så minns man saker man gjorde.
Så som:
- Umgicks med kompisar, och kunde vara vaken i ett dygn och ändå inte känna sig "orklös"
- Dricka alkohol utan att drabbas av panikattacker eller att hjärtat bråkade
- Vara glad och trevlig mot de i ens närhet
- JOBBA
- Gå i bikini utan att må illa vid tanken av sig själv.
- Kunna veta att kroppen fungerade, att man en dag kunde få barn
Det är så förbannat mycket man går miste om i denna "lyxsjukdom" eller "egoism" vad nu ni väljer att kalla detta helvete. Jag hatar det så mycket, samtidigt som det är något jag älskar så mycket. Att ständigt dras åt två olika håll. Att inte kunna sträcka sig ut och bara ta det man vet att kroppen behöver. Att slippa känslan av att det man sträcker sig åt är en varm platta.
Ska strax kila ut på en långpromenad....igen. Något den bra sidan inte vill, men djävulen i huvudet säger att jag måste. Måste, måste, måste. Hela alltet kretsar runt "Måste". Nu, nu, absolut inte sedan. Man lever för stunden, även om det så kostar en livet.
Men egentligen. Vad är detta för liv?
