Mina tankar skrämmer mig...ständigt
Imorgon flyttar några och inkl. mig ut till Villan. Skall bli spännande, tjatade till mig att få åka ut en vecka tidigare. Klättrar verkligen på väggarna här på kliniken.
Det skall bli spännande, men samtidigt skrämmande. Nu sätts kunskaper på prov, och mina tankar sätts på spel. Vilka väljer jag att följa? Kommer jag att välja rätt väg?
Just nu skrämmer mina tankar mig oerhört...men vet att det är sjukdomen som spökar. Jag är medveten om det. Men ändå gnager dess röst i mig ständigt, river i mig, allt för att dra mig tillbaka in i dess rede.
Allt som snurrar, "När jag kommer hem...bara ett kilo...bara träna lite...bara byta ut lite....bara ändra lite"
Jag blir så oerhört frustrerad. Jag vill INTE tänka så, ändå är tankarna däromkring hela tiden. Jag vill inte tappa allt jag lärt mig här, jag vill lära mig att hålla det.
Även om det är oerhört tufft att behöva gå upp till normalvikt. Riktigt jävla tufft rent ut sagt. Känner mig som en vandrade flodhäst dygnet runt, tycker att allt putar ut överallt. Att jag samlar så oerhört mycket vätska, det gör inte saken bättre. Dunkar ständigt i mina underben. Vätskan har även satt sig på höfterna, och under armarna (vid armhålan vid revbenen). Jag vet så oerhört väl att det är vätska, ändå går jag där och känner hela tiden och anser att jag är tjockast av alla i hela världen.
När ska mitt huvud förstå, att normalvikt inte är övervikt?
Varför känner jag mig ständigt överviktig? Varför ser jag en flodhäst i spegeln varje gång jag tittar i den? Varför går mina tankar ständigt till svälten? Vad sjutton gjorde svälten mig för gott?
Absolut inget!!! Den gjorde mig dödligt sjukt, den gjorde att jag förlorade många sociala kontakter, den gjorde så att jag tränade så huden sprack på mig, den gjorde så jag aldrig tillät mig vila/sova, den drog mig undan från alla mina vänner, den låste in mig i en bubbla, den fick mig att aldrig vilja bli rörd/kramad, den fick mig att ljuga för min familj och mina vänner, den fick mig att skada min kropp ytligt, den gjorde så att mitt inre i kroppen är oerhört förstört, den fick mig att missbruka piller av alla dess slag, den tog hela min personlighet, hela min vakna tid att bara tänka på mat/träning/förbränning/kalorier/fett/kolhydrater/protein...den tog mitt liv ifrån mig.
Jag höll sjukdomen i schack i många år, från att jag var 12 år....tills jag gick sista året i gymnasiet, då gick allt med maten åt skogen. Allt med "normal" träning gick åt skogen. Jag gick från att ha total kontroll över mitt liv, till att helt förlora den till en djävul.
Den tog allt ifrån mig, vänner, skola, arbete, socialt umgänge, pojkvän...precis allt.
Jag blir så förbannat arg på den förbannade djävulen i mitt huvud! Allt förstörde den. Men ändå går mina tankar tillbaka till "min bästa vän".
jag vet så väl att jag aldrig kommer få "kicken" av att gå ner de första kilorna som jag fick första gången. Ändå strävar jag efter kicken.
Jag strävar efter kontrollen. När jag nu inte har den kontrollen, går den över i alla mina tvång. Jag städar, jag håller mig upprätt, vaken och vill inte sova.
Pratade med min bror idag. Han fick pratat av sig lite om alla bekymmer. Och även jag. Vi pratade om efter jag varit här, den dagen jag är frisk. Att jag ska flytta så fort som möjligt. Börja på ny kula, ny stad, nytt ställe. Sakta komma ut i livet igen, börja på skola. Står mellan två val nu, Sjuksköterska....eller frisör. Tycker båda verkar oerhört kul. Jag är rädd för prestationen i sjuksköterskeprogrammet, jag vet hur jag var med pluggandet när jag var sjuk och läste till sjuksköterska. När jag inte promenerade, så pluggade jag. Vaknade på nätterna, och pluggade.
Jag är rädd att den prestationen kan ta över mig igen. Det handlar ändå om tre års utbildning, och sedan ett och ett halvt års vidareutbildning.
Frisör, som då blir privatskola ligger på ett år. Och som min bror sa, jag behöver ha tuffa tjejer/killar runt mig, som drar ut mig på olika aktiviteter, där jag är upptagen med annat än tankar kring mat och träning.
Jag behöver få komma ut i det sociala igen, lära mig umgås igen.
Leva mitt liv. Min bror sa "Du ska inte gå miste om dina år i tjugoårsåldern, de är bland de bästa" Och jag har redan slösat bort flera år på denna skiten.
Jag vill inte leva så längre. Jag vill bli frisk.
För övrigt så har L. klippt mig, blev så oerhört fint. Är så otroligt nöjd! Du är bäst! Och så otroligt rolig så det finns inte. Du och jag i UFOt. Det är grejer.
Du har gett mig många roliga skratt. Kämpa på nu, så du får komma ut till oss i villan. Vi vill ha dig där!!!
Ellinore, min underbara ängel. Du är vackrast och starkast i hela världen!!! Glöm aldrig det! Och vi ska ha det så underbart i villan nu. <3
Sara, jag saknar dig så oerhört min själsfrände! Love u <3
J.K , S.S , L.S.A , A.E.G , F.L, E.J, L.T, J.S - Ni är de underbaraste som finns! Så otroligt underbara människor. Ni gör mig lycklig varje dag, och genom er finner jag styrka. Ni är värda allt det underbara i livet, och ni ska få det bästa av livet! Det kommer ni få...för vet ni vad? Vi ska bli friska! Sen ska vi festa!!!
Det skall bli spännande, men samtidigt skrämmande. Nu sätts kunskaper på prov, och mina tankar sätts på spel. Vilka väljer jag att följa? Kommer jag att välja rätt väg?
Just nu skrämmer mina tankar mig oerhört...men vet att det är sjukdomen som spökar. Jag är medveten om det. Men ändå gnager dess röst i mig ständigt, river i mig, allt för att dra mig tillbaka in i dess rede.
Allt som snurrar, "När jag kommer hem...bara ett kilo...bara träna lite...bara byta ut lite....bara ändra lite"
Jag blir så oerhört frustrerad. Jag vill INTE tänka så, ändå är tankarna däromkring hela tiden. Jag vill inte tappa allt jag lärt mig här, jag vill lära mig att hålla det.
Även om det är oerhört tufft att behöva gå upp till normalvikt. Riktigt jävla tufft rent ut sagt. Känner mig som en vandrade flodhäst dygnet runt, tycker att allt putar ut överallt. Att jag samlar så oerhört mycket vätska, det gör inte saken bättre. Dunkar ständigt i mina underben. Vätskan har även satt sig på höfterna, och under armarna (vid armhålan vid revbenen). Jag vet så oerhört väl att det är vätska, ändå går jag där och känner hela tiden och anser att jag är tjockast av alla i hela världen.
När ska mitt huvud förstå, att normalvikt inte är övervikt?
Varför känner jag mig ständigt överviktig? Varför ser jag en flodhäst i spegeln varje gång jag tittar i den? Varför går mina tankar ständigt till svälten? Vad sjutton gjorde svälten mig för gott?
Absolut inget!!! Den gjorde mig dödligt sjukt, den gjorde att jag förlorade många sociala kontakter, den gjorde så att jag tränade så huden sprack på mig, den gjorde så jag aldrig tillät mig vila/sova, den drog mig undan från alla mina vänner, den låste in mig i en bubbla, den fick mig att aldrig vilja bli rörd/kramad, den fick mig att ljuga för min familj och mina vänner, den fick mig att skada min kropp ytligt, den gjorde så att mitt inre i kroppen är oerhört förstört, den fick mig att missbruka piller av alla dess slag, den tog hela min personlighet, hela min vakna tid att bara tänka på mat/träning/förbränning/kalorier/fett/kolhydrater/protein...den tog mitt liv ifrån mig.
Jag höll sjukdomen i schack i många år, från att jag var 12 år....tills jag gick sista året i gymnasiet, då gick allt med maten åt skogen. Allt med "normal" träning gick åt skogen. Jag gick från att ha total kontroll över mitt liv, till att helt förlora den till en djävul.
Den tog allt ifrån mig, vänner, skola, arbete, socialt umgänge, pojkvän...precis allt.
Jag blir så förbannat arg på den förbannade djävulen i mitt huvud! Allt förstörde den. Men ändå går mina tankar tillbaka till "min bästa vän".
jag vet så väl att jag aldrig kommer få "kicken" av att gå ner de första kilorna som jag fick första gången. Ändå strävar jag efter kicken.
Jag strävar efter kontrollen. När jag nu inte har den kontrollen, går den över i alla mina tvång. Jag städar, jag håller mig upprätt, vaken och vill inte sova.
Pratade med min bror idag. Han fick pratat av sig lite om alla bekymmer. Och även jag. Vi pratade om efter jag varit här, den dagen jag är frisk. Att jag ska flytta så fort som möjligt. Börja på ny kula, ny stad, nytt ställe. Sakta komma ut i livet igen, börja på skola. Står mellan två val nu, Sjuksköterska....eller frisör. Tycker båda verkar oerhört kul. Jag är rädd för prestationen i sjuksköterskeprogrammet, jag vet hur jag var med pluggandet när jag var sjuk och läste till sjuksköterska. När jag inte promenerade, så pluggade jag. Vaknade på nätterna, och pluggade.
Jag är rädd att den prestationen kan ta över mig igen. Det handlar ändå om tre års utbildning, och sedan ett och ett halvt års vidareutbildning.
Frisör, som då blir privatskola ligger på ett år. Och som min bror sa, jag behöver ha tuffa tjejer/killar runt mig, som drar ut mig på olika aktiviteter, där jag är upptagen med annat än tankar kring mat och träning.
Jag behöver få komma ut i det sociala igen, lära mig umgås igen.
Leva mitt liv. Min bror sa "Du ska inte gå miste om dina år i tjugoårsåldern, de är bland de bästa" Och jag har redan slösat bort flera år på denna skiten.
Jag vill inte leva så längre. Jag vill bli frisk.
För övrigt så har L. klippt mig, blev så oerhört fint. Är så otroligt nöjd! Du är bäst! Och så otroligt rolig så det finns inte. Du och jag i UFOt. Det är grejer.
Du har gett mig många roliga skratt. Kämpa på nu, så du får komma ut till oss i villan. Vi vill ha dig där!!!
Ellinore, min underbara ängel. Du är vackrast och starkast i hela världen!!! Glöm aldrig det! Och vi ska ha det så underbart i villan nu. <3
Sara, jag saknar dig så oerhört min själsfrände! Love u <3
J.K , S.S , L.S.A , A.E.G , F.L, E.J, L.T, J.S - Ni är de underbaraste som finns! Så otroligt underbara människor. Ni gör mig lycklig varje dag, och genom er finner jag styrka. Ni är värda allt det underbara i livet, och ni ska få det bästa av livet! Det kommer ni få...för vet ni vad? Vi ska bli friska! Sen ska vi festa!!!
