Svackor...
Vill ni dra mig längre ner i helvetet? Jag trodde att jag, Jag Emelie sagt ifrån. Jag vill inte ha med er demoner att göra!Varför finns ni där? Varför drar ni i mig, varför sätter ni er på mig och trycker mig ner mot botten.
Varför?
Är tankarna i mitt huvud det sanna, eller tänker jag fel? Jag känner mig helt förvirrad. Allt bara snurrar.
Vet inte om det är de sjuka tankarna som säger mig vissa saker, för att jag ska återigen isolera mig. Eller om det faktiskt är så som mina tankar säger. Jag känner mig oerhört frustrerad, ledsen. Vill gråta, vill skrika. Men jag klarar det inte. Någonstans tar det stopp! Emelie, spela stark annars tror de du är svag. Du får inte gråta, visa inga runtomrking att fu faktiskt är så förbannat svag.
Det känns tomt i mig, som att allt jag gör och allt jag säger är fel. Att alla runt mig tycker jag är dum i huvudet, och inte orkar med mig. Att ingen vill umgås med mig. Man är less på mig helt enkelt.
Kanske lika bra att stänga in sig i sitt rum ?
Igen.
Alla här är så otroligt underbara människor, de är värda det bästa livet kan ge. De är värda att få ha det bra, och må bra. Men jag, en piss i havet. Vad är jag värd? Jag gör ingen omkring mig glad, jag är bara allmänt jobbig. Jag studsar upp och ner hela tiden, skämtar, är glad. På ett sjukt irriterat vis.
Men...jag döljer bara mitt inre med en stor falsk mur av lycka, glad, sprallighet. Men jag vill bara skrika ut smärtan i mitt huvud.
Men jag vill ut i villan nu. Det vill jag. Kramkvällar, ensamma. Utan personal.
Självständighet.
Imorgon ska EJ. och jag cykla ner till stan. Ska bli så otroligt mysigt! Bara vi två. Vi ska fika kulglass på stan. Men det ska bli underbart, EJ och jag. Vi fixar detta, för vi är så förbannat bra,
Så ska vi slå våra kloka huvuden ihop och hitta Panduro. (läs: EJ. hittar och visar vägen)
Längtar faktiskt. Oerhört.
Sen längtar jag oerhört att det förbannade monstret i mitt huvud kunde lämna mig. Jag har skrikit tillräckligt nu!
Varför?
Är tankarna i mitt huvud det sanna, eller tänker jag fel? Jag känner mig helt förvirrad. Allt bara snurrar.
Vet inte om det är de sjuka tankarna som säger mig vissa saker, för att jag ska återigen isolera mig. Eller om det faktiskt är så som mina tankar säger. Jag känner mig oerhört frustrerad, ledsen. Vill gråta, vill skrika. Men jag klarar det inte. Någonstans tar det stopp! Emelie, spela stark annars tror de du är svag. Du får inte gråta, visa inga runtomrking att fu faktiskt är så förbannat svag.
Det känns tomt i mig, som att allt jag gör och allt jag säger är fel. Att alla runt mig tycker jag är dum i huvudet, och inte orkar med mig. Att ingen vill umgås med mig. Man är less på mig helt enkelt.
Kanske lika bra att stänga in sig i sitt rum ?
Igen.
Alla här är så otroligt underbara människor, de är värda det bästa livet kan ge. De är värda att få ha det bra, och må bra. Men jag, en piss i havet. Vad är jag värd? Jag gör ingen omkring mig glad, jag är bara allmänt jobbig. Jag studsar upp och ner hela tiden, skämtar, är glad. På ett sjukt irriterat vis.
Men...jag döljer bara mitt inre med en stor falsk mur av lycka, glad, sprallighet. Men jag vill bara skrika ut smärtan i mitt huvud.
Men jag vill ut i villan nu. Det vill jag. Kramkvällar, ensamma. Utan personal.
Självständighet.
Imorgon ska EJ. och jag cykla ner till stan. Ska bli så otroligt mysigt! Bara vi två. Vi ska fika kulglass på stan. Men det ska bli underbart, EJ och jag. Vi fixar detta, för vi är så förbannat bra,
Så ska vi slå våra kloka huvuden ihop och hitta Panduro. (läs: EJ. hittar och visar vägen)
Längtar faktiskt. Oerhört.
Sen längtar jag oerhört att det förbannade monstret i mitt huvud kunde lämna mig. Jag har skrikit tillräckligt nu!
