Lite avklarat
Igår kände jag mig lite produktiv, fick mycket gjort! Tog dock proverna som skulle tas imorse även igår, doktorn sa att jag lika gärna kunde ta dem igår samtidigt som jag var där, istället för att komma tillbaka idag för lite blod.
Så jag lämnade gladeligen ifrån mig lite till vampyrerna igår!
Sen fick jag gjort allt annat som skulle göras, allt hann jag med. Tvätta, handla både själv och med mor, och allt utöver.
Idag har jag varit i Uddevalla heeela långa dagen. Fyra timmar på sjukhuset. Jippi! Hade först samtal med min behandlare A. sen lunchträning, sen fick jag vänta sisådär 30 minuter innan Kroppskännedomskursen började. Tyckte det var oerhört jobbigt idag där, är nog lite för att man inte känner de i gruppen, och det blir lite av den "obekväma" situationen. Förhoppningsvis kommer det väll att "släppa" lite snart, så att man kan få ut något av denna kursen.
Har ju gjort övningarna förut i grupp, så själva utförandet är inte problemet, det är det obekväma, att man jämför, prestationen, vad tycker de andra (??), och inte må riktigt bra.
Men gjorde mitt bästa, utförde övningarna till fullo idag. Även om jag inte fick till det med allt, så att misslyckande-känslan kom fram, men JAG VET att det bara är en känsla. Det är inte ett misslyckande, det är bara en lite sämre dag. Nästa gång så kommer det gå kanon!
Nästa vecka är det tre-månaders-kontroll på Östra också, min behandlare A. säger att hennes hopp ligger på att jag får en plats där igen. Och om det tar lång tid om jag skulle få en plats, att de isådana fall måste lägga in mig på Uddevalla fram tills dess.
Känns så oerhört läskigt. Lämna ut sig igen. Men...min friska sida vet så oerhört, att det är vad jag behöver (??). Har pratat mycket om den "känslan" idag med min behandlare. Om att det i ena sekunden känns "bäst" om jag får hjälp, men att i andra stunden så kommer det "sjuka" fram och tycker inte alls att jag behöver hjälp, och det är den sjuka sidan som får mig att dra mig undan från det.
Det är som att ständigt stå mellan två oxar, som drar en åt vardera håll. Känns som man slits mitt itu, men kanske det som ska göras? Slitas mitt itu, så att den förbannade djävulen i mitt huvud kan plockas ur?
Ena sidan av mig säger "TA BORT, FÖRSVINN IDIOT" medan andra sidan skriker och ruskar i mig, biter tag och håller hårt och skriker "NEJ!!"
Allt är så oerhört svårt! ja, verkligen. Men Emelie vet ju så oerhört, för att komma ifrån detta, måste jag gå igenom alla snår som finns på vägen, klättra upp på muren, och faller jag bakåt, så måste jag resa mig och fortsätta uppför muren...för att när jag sedan nått murens topp, våga (!!) hoppa, falla fritt, och låta mig omslutas av allt det fina i livet.
Jag måste våga!
Och min lilla Sara, som skriver på engelska på kommentarer :P tok-fia! Saknar dig massvis, även om du oftast somnar om vi umgås :P (dvs. när vi är hemma då). Haha.
Och när du kommer hem igen, så måste vi ta tag i våra vackra röster och spela in tre låtar.
1. Pippi Långstrump
2. Snickerboa
3. Låten om Sara
Vilken skiva, vilken succe, rockbjörnen går till : EMELIE OCH SARA!
Imorgon är en ny dag, upp tidigt.
Så jag lämnade gladeligen ifrån mig lite till vampyrerna igår!
Sen fick jag gjort allt annat som skulle göras, allt hann jag med. Tvätta, handla både själv och med mor, och allt utöver.
Idag har jag varit i Uddevalla heeela långa dagen. Fyra timmar på sjukhuset. Jippi! Hade först samtal med min behandlare A. sen lunchträning, sen fick jag vänta sisådär 30 minuter innan Kroppskännedomskursen började. Tyckte det var oerhört jobbigt idag där, är nog lite för att man inte känner de i gruppen, och det blir lite av den "obekväma" situationen. Förhoppningsvis kommer det väll att "släppa" lite snart, så att man kan få ut något av denna kursen.
Har ju gjort övningarna förut i grupp, så själva utförandet är inte problemet, det är det obekväma, att man jämför, prestationen, vad tycker de andra (??), och inte må riktigt bra.
Men gjorde mitt bästa, utförde övningarna till fullo idag. Även om jag inte fick till det med allt, så att misslyckande-känslan kom fram, men JAG VET att det bara är en känsla. Det är inte ett misslyckande, det är bara en lite sämre dag. Nästa gång så kommer det gå kanon!
Nästa vecka är det tre-månaders-kontroll på Östra också, min behandlare A. säger att hennes hopp ligger på att jag får en plats där igen. Och om det tar lång tid om jag skulle få en plats, att de isådana fall måste lägga in mig på Uddevalla fram tills dess.
Känns så oerhört läskigt. Lämna ut sig igen. Men...min friska sida vet så oerhört, att det är vad jag behöver (??). Har pratat mycket om den "känslan" idag med min behandlare. Om att det i ena sekunden känns "bäst" om jag får hjälp, men att i andra stunden så kommer det "sjuka" fram och tycker inte alls att jag behöver hjälp, och det är den sjuka sidan som får mig att dra mig undan från det.
Det är som att ständigt stå mellan två oxar, som drar en åt vardera håll. Känns som man slits mitt itu, men kanske det som ska göras? Slitas mitt itu, så att den förbannade djävulen i mitt huvud kan plockas ur?
Ena sidan av mig säger "TA BORT, FÖRSVINN IDIOT" medan andra sidan skriker och ruskar i mig, biter tag och håller hårt och skriker "NEJ!!"
Allt är så oerhört svårt! ja, verkligen. Men Emelie vet ju så oerhört, för att komma ifrån detta, måste jag gå igenom alla snår som finns på vägen, klättra upp på muren, och faller jag bakåt, så måste jag resa mig och fortsätta uppför muren...för att när jag sedan nått murens topp, våga (!!) hoppa, falla fritt, och låta mig omslutas av allt det fina i livet.
Jag måste våga!
Och min lilla Sara, som skriver på engelska på kommentarer :P tok-fia! Saknar dig massvis, även om du oftast somnar om vi umgås :P (dvs. när vi är hemma då). Haha.
Och när du kommer hem igen, så måste vi ta tag i våra vackra röster och spela in tre låtar.
1. Pippi Långstrump
2. Snickerboa
3. Låten om Sara
Vilken skiva, vilken succe, rockbjörnen går till : EMELIE OCH SARA!
Imorgon är en ny dag, upp tidigt.
