Mycket sker på kort tid
Om två dagar åker jag tillbaka till Varberg, och jag längtar oerhört! Dessa tre veckor, eller snart 25 dagar har känts som en evighet på många olika plan.
Trodde jag peppat mig själv totalt inför hemma-vistelsen, trodde jag var 100% på att jag skulle klara det. Men jag försöker se positivt, jag har klarat vissa saker bättre än vad jag gjort förut! Small steps, baby steps peeps.
Jag hoppas inte R. blir besviken på mig bara, så som jag är besviken på mig själv.
Även om R. sa att jag inte ska känna mig misslyckad, så gör jag det ändå.
Men på tisdag är det back to our base, our safe place så att säga. Då är vi samlade igen alla, och vi ska ta nya krafter och kämpa oss upp igen!
Min mage har dessutom startat uppror mot mig återigen. Jag avskyr den, den bråkar ständigt. Aldrig låter den mig vara ifred från sin ständiga och påminnande smärta! Shame on you tummy!
Kan även berätta om min tisdag i veckan som var. Var nog den värsta (!!) tisdagen på vet inte hur länge. Startade med att fara upp mot Uddevalla, gå till Öppenvården, väga mig, säga ett par ord. Och sedan rusa mot tåget, för att hinna med tåget som skulle gå 16.09. Jag hann lagom och bra till tåget. Sätter mig, och känner av min förbannade magkatarr något så oerhört.
Men tänker "Snart hemma, snart hemma". Men tji fick jag! Nej, tåget stannar i Ljungskile för att koppla på en extra vagn. Då går något snett, och tåget vägrar röra sig.
Vi väntar...väntar...och ja, väntar.
Tillslut ropar de ut att det är något fel, och att de som skall till Göteborg får en extrainsatt buss. Så de flyr fältet väldigt fort. Medan vi andra får sitta kvar...
...och vänta.
Min mage blir inte heller bättre, utan snarare värre. Och det värker oerhört.
Tillslut ropar personalen ut "Ni får ta tåget som åker ifrån Uddevalla 17.09".
Jaha, bara att strosa ut och vänta.
Tills personalen återigen kallar oss samman. "Det har blivit en trafikstörning, inga tåg går. Vi har ringt bussar"
Får vänta återigen på bussarna.
Skulle vara hemma kl. 16.41. När var jag hemma? Jo, 18.45. Då höll jag på att kräkas i bussen, höll på att ramla av bussen, för höll på att svimma, och min mor fick hämta upp mig på stationen. Då var jag kritvit i ansiktet och bara skakade, som ett asplöv.
Den kvällen spenderades i liggande läge.
Men men, vem kan klandra min mage? Efter allt som jag gjort mot den.
I fredags for i alla fall bror, brorson och jag upp till Lysekil. Vi hade en otrolig och underbart mysig dag. Var längesen jag kände så som jag gjorde då...liksom...
...frihet?
I alla fall på vissa plan.
Vi hade vädret med oss, och vi prata och skrattade mycket!
Har träffat min underbara Sara under de veckor jag har varit hemma. Du är bäst! Min stora energi-källa här i världen, Du ger mig kraft.
Imorgon skall jag packa, jippi. Kommer garanterat att glömma något. Såpass väl känner jag mig själv.
Trodde jag peppat mig själv totalt inför hemma-vistelsen, trodde jag var 100% på att jag skulle klara det. Men jag försöker se positivt, jag har klarat vissa saker bättre än vad jag gjort förut! Small steps, baby steps peeps.
Jag hoppas inte R. blir besviken på mig bara, så som jag är besviken på mig själv.
Även om R. sa att jag inte ska känna mig misslyckad, så gör jag det ändå.
Men på tisdag är det back to our base, our safe place så att säga. Då är vi samlade igen alla, och vi ska ta nya krafter och kämpa oss upp igen!
Min mage har dessutom startat uppror mot mig återigen. Jag avskyr den, den bråkar ständigt. Aldrig låter den mig vara ifred från sin ständiga och påminnande smärta! Shame on you tummy!
Kan även berätta om min tisdag i veckan som var. Var nog den värsta (!!) tisdagen på vet inte hur länge. Startade med att fara upp mot Uddevalla, gå till Öppenvården, väga mig, säga ett par ord. Och sedan rusa mot tåget, för att hinna med tåget som skulle gå 16.09. Jag hann lagom och bra till tåget. Sätter mig, och känner av min förbannade magkatarr något så oerhört.
Men tänker "Snart hemma, snart hemma". Men tji fick jag! Nej, tåget stannar i Ljungskile för att koppla på en extra vagn. Då går något snett, och tåget vägrar röra sig.
Vi väntar...väntar...och ja, väntar.
Tillslut ropar de ut att det är något fel, och att de som skall till Göteborg får en extrainsatt buss. Så de flyr fältet väldigt fort. Medan vi andra får sitta kvar...
...och vänta.
Min mage blir inte heller bättre, utan snarare värre. Och det värker oerhört.
Tillslut ropar personalen ut "Ni får ta tåget som åker ifrån Uddevalla 17.09".
Jaha, bara att strosa ut och vänta.
Tills personalen återigen kallar oss samman. "Det har blivit en trafikstörning, inga tåg går. Vi har ringt bussar"
Får vänta återigen på bussarna.
Skulle vara hemma kl. 16.41. När var jag hemma? Jo, 18.45. Då höll jag på att kräkas i bussen, höll på att ramla av bussen, för höll på att svimma, och min mor fick hämta upp mig på stationen. Då var jag kritvit i ansiktet och bara skakade, som ett asplöv.
Den kvällen spenderades i liggande läge.
Men men, vem kan klandra min mage? Efter allt som jag gjort mot den.
I fredags for i alla fall bror, brorson och jag upp till Lysekil. Vi hade en otrolig och underbart mysig dag. Var längesen jag kände så som jag gjorde då...liksom...
...frihet?
I alla fall på vissa plan.
Vi hade vädret med oss, och vi prata och skrattade mycket!
Har träffat min underbara Sara under de veckor jag har varit hemma. Du är bäst! Min stora energi-källa här i världen, Du ger mig kraft.
Imorgon skall jag packa, jippi. Kommer garanterat att glömma något. Såpass väl känner jag mig själv.
