Skickat
Jaha, här står jag. Med färg i håret. Intressant va?
Nej, inte färg i håret jag tänkte skriva om just nu. Eller? Lyckades i alla fall smälla i locket i dörrkarmen så den paja lite och färg for ut på kanten av dörren. Snyggt? Nej, inte direkt. Shit happends.
I alla fall, dagen igår och idag. Två dagar med stort D.
Igår, skulle till Uddevalla, men behövde fara ner till kommunkontoret innan. Vilket blev stressmoment. Och att jag väntade på brev ifrån Vårdslussen som skulle med till Uddevalla. Väntade och väntade på posten, men den kom aldrig. Så valde att kommunkontoret skulle få vänta. Så stanna hemma lite extra, men tiden gick och ingen post kom. Jag var tvungen att kila ner emot bussen. Men...när jag kommer utanför svahlen ser jag CityMail, tänkte "men jag rusar in igen, så ser vi om det kommer ett brev" Sagt och gjort...men...inget brev kom.
Nehej tänkte jag, bara att kila mot bussen igen. Kom utanför svahlen men yttlerligare ett par meter än första gången...ja...då ser jag posten komma. Så bara att rusa in igen och vänta.
Och äntligen kom brevet!! Men, nu återstod det att praktiskt taget rusa till bussen. Hann precis faktiskt.
Men var oerhört stressad, men kom i alla fall fram till Uddevalla och fick lämnat brevet som skulle skrivas på av överläkaren och lämna med ett utlåtande om mitt tillstånd. Sekreteraren sa att de skulle skicka, tacka och bocka gjorde jag. Så behövde man inte tänka på det mer.
Men i alla fall, kommer hem ifrån Uddevalla på eftermiddagen. Får ett samtal av min bror "MEN EMELIE!! Du har ju glömt skriva på utlåtandet"
Ja, men duktigt Emelie!
Så det skulle bli till att fara ner återigen till Uddevalla. Men idag.
I alla fall, vaknar klarvaken och tänkte "Men, mor min ska tvätta idag. Men hon är alltid så trött på morgonen, plus att hon ska arbeta kvällen. Så tänkte vara snäll och göra det åt henne". Sagt och gjort, jag klädde på mig, bäddade sängen och tog fram tvättredskapen dvs. tvättpulver och sköljmedel.
Tänkte "Men jag sätter på kaffe så länge, så är det klart när jag kommer upp" Ställer mig framför kaffekokaren, och slänger ett öga på klockan, men fick titta både två och tre gånger, för den stod på 6.30. Alltså, jag hade vaknat den vanliga gamla tiden, klockan 6 i tron om att klockan var 7. Så ja, det var ju bara att sätta sig och vänta i en timma på att få gå ner till tvättstugan.
Sedan bar det snabbt iväg till kommunkontoret vid niosnåret, körde en lite snabbgång ner dit, så såg nog allmänt kul ut. Vet inte varför jag jämt ska känna mig så oerhört stressad, när jag egentligen inte behöver. Men men, sådan är jag.
Möter självklart P. som jag INTE vill träffa, eftersom jag valt att säga upp kontakten. Men vill inte vara otrevlig, och förklarade att jag inte ville ha kontakt just nu.
Sedan kom jag i alla fall mig iväg till kommunkontoret, fick hämtat papper och även fixat en tid för ett möte i april. Och tillslut kommit mig hem, då bror ringer mig strax efter att jag satt min rumpa i soffan. "Jag kommer om 20 minuter, är du färdig?"
Jag "Ja, jag har varit färdig väldans länge"
Så for vi i alla fall iväg mot Uddevalla igen, kom fram och fick skrivit på pappret och fått en kopia. Så...nu är det läskiga beslutet taget, brev är påväg mot Vårdslussen, och snart ska de ha möte. Och får se om mitt ärende tas upp då. Kändes läskigt att läsa bilagan om mig själv som överläkaren skickat med. Det känns svårt på något sätt att läsa om sitt tillstånd, och att de kallar det allvarligt och att man har en "oerhört störd kroppsuppfattning". Fast man någonstans vet att det är sant, för annars hade det ju inte gått som det gjort.
Men men, nu är det skickat och mer kan inte göras. Sen blir det bedömningssamtal igen, och man får se om de låter en få en plats, eller ja vänta på en plats.
Nervös, ja det är man. Oerhört. Man går emot något som är så oerhört starkt inom en. Det onda skriker STOPP, medan den lilla gnutta Emelie som finns skriker Du måste fixa detta nu.
Jag Emelie vill kunna styra sjukdomen, jag vill inte att sjukdomen ska styra Emelie. Så som det är nu. De har lagt så oerhört mycket resurser, tid och pengar på mig. Som jag bara spolierar. Eller det är inte jag som gör det, utan det förbannade i mitt huvud som motarbetar allt de gör för mig.
Men, den svåra biten är inte avklarad än. Min broder berätta att jag MÅSTE hålla mig flytande nu, för tar de mig akut som är precis på gränsen till, så vill behandlingshemmet praktiskt inte taget röra i mig med tång.
Och då börjar hela processen om. Men...det är så förbannat svårt!
Men nu är det vår ute, det får upp de små lyckokänslorna i kroppen. Jag hoppas det kan få mig att orka det sista nu...jag måste.