Både igår och idag har det varit mycket prat på salongen om fäder. Som S. hon har verkligen en helt underbar pappa, vet att många säger det "Min pappa är underbar". Men hennes far är verkligen en hel-ylle-far. En sådan man själv skulle vilja ha!
En som verkligen ställer upp i vått och torrt, en som kramar en med äkta kärlek, en som ringer bara för att se hur man mår, eller bara kikar upp på jobbet för att man vill se sin dotter.
Detta får mig att tänka mycket på hur det skulle vara om man själv hade det så, man önskar oerhört att man hade en riktig fader i livet, en som gjorde exakt de sakerna.
Jag har haft en biologisk far i mitt liv, men inte en riktig far. När min mor studerade, så vägrade han att passa mig under tiden, han åkte påverkad av alkohol med mig i bilen för att lämna av mig på trappen där hon var och studerade.
Min far tryckte ner min familj och mig under alla år, han började redan innan vi barn var födda att trycka ner min mor till botten. Slagen kom därefter.
Jag har aldrig blivit slagen vad jag vet, mina bröder har. Däremot har jag ett vagt minne av att jag på något vis ramlat ner för trappan, och jag hör att någon skrattar där uppe. Så misstankar finns.
Däremot har jag fått lida av psykisk misshandel, detta tror jag är en del till varför jag faktiskt blev sjuk. Sedan hände det olika händelser när jag kom upp i tonåren, som kan ha utlöst detta.
Dessa händelser är fortfarande oerhört jobbiga för mig, och jag har valt att inte säga det till någon. För att när jag tänker på det, så mår jag illa.
Jag minns många händelser vad gäller min far, vad han gjorde mot min familj och mig. Jag vet inte hur långt jag vågar gå, eftersom att många av händelserna inte handlar om mig, utan om min familj, och därför är väldigt privat.
Ibland när jag känner mig redo, så kan jag berätta små saker för er vad som faktiskt skedde i mitt liv. Det som kan vara orsaken till varför jag blev sjuk. För min barndom som ni redan vet, har inte varit bra. Jag önskar jag kunde säga att jag haft en lycklig och bra barndom, men det har jag inte.
Det vet jag nu, för nu vet jag vad andra har. Då var det normalt för mig, jag förstod inte att det var fel förrän jag blev äldre och började umgås hemma hos vänner och såg hur deras familj hade det.
Under min livstid så har min far försökt ta sitt liv en gång, jag vet att han försökt ett flertal gånger innan jag föddes. Detta var hans sätt att få uppmärksamhet, då han alltid ringde någon direkt när han gjorde det och sa att de skulle komma hem.
Under min livstid hoppade han ner från en bro rätt ner i havet, han överlevde men låg på ingensivavdelningen en vecka.
När min bror kom hem till mig och berättade vad som skett, så var mitt första svar "Varför dog han inte?". Jag var då 8 år gammal, och i denna perioden började mitt självskadebeteende vad gäller knivar/rakblad/glasskivor osv. Snaror var också en återkommande grej som skedde.
Jag upplevde i denna period också min första egna kontakt med döden, jag minns det som om det vore igår. Och jag minns besvikelsen, och jag gick hem och bankade mig ett flertal gånger i huvudet (något som jag gjort sedan jag var liten) över att jag var så oerhört misslyckad att jag inte ens kunde ta mitt eget liv.
För att gå in mer ingående så försökte jag att hänga mig själv, men misslyckades radikalt då jag inte var gammal och visste om jordens dragningskraft och min egna kroppstyngd. Grenen knäcktes.
För att återgå till idag, så kan jag berätta min fars första reaktion när han fick reda på att jag var sjuk. "Ja, jag tyckte du var lite väl mager." efter detta krävde han vilka dagar han skulle komma och hälsa på mig, det handlade inte om vilka dagar jag orkade ta emot besök på sjukhuset. Han betydde och betyder inte mycket för mig, därför prioriterade jag aldrig hans besök och ringde honom när jag ville ha besök. Först och främst var det min riktiga familj, mor och bröder som fick komma. Min far däremot, han bestämde att tisdagar, då skulle han komma och hälsa på mig. Hans första samtal till avdelningen och till mig var hans första fråga "Jag tar med mig ett par chokladbollar till dig".
En annan gång orkade jag inte prata med honom, och varje gång han ringde till avdelningen och någon hämtade mig, så la jag på i örat på honom. Detta gjordes ett flertal gånger, en vanlig person hade nog förstått att detta var ett bevis på att man inte mådde bra just då.
Han ringer då istället upp avdelningen och får dem att ge mig luren och börjar sedan skälla på mig för att jag inte pratat med honom.
Jag låg på sjukhuset med sondmatning i tre månader, och sista veckan så fick jag börja äta lunchen. Detta var oerhört svårt, jag hade ångest, jag hade ont i magen, och min första måltid var Veg.biff m. potatis och ost(!!)sås. Det tog mig timmar att få i mig maten, och min far kommer mitt i. Det första han säger till mig är "Men lägg av, ät upp bara. Det är inte så jävla svårt."
När jag vägrade äta ostsåsen och fick ordern att sleva i mig såsen, och jag grät, jag ville inte. Då tittade han på mig som att jag vore dum i huvudet.
Nu har ni fått en liten inblick om min relation till min far, och en bråkdel av min barndom. Det är mycket negativt som jag skrivit, men nu kanske ni har en liten inblick om vad min vardag bestod av, en del av orsaken till att jag blev sjuk.