Jag fick en fråga...
...och den frågan fick mig att börja tänka. Jag fick en fråga från en tjej som undrade hur jag blev sjuk, om det var folks påpekanden eller om det var media.
Jag började tänka efter, och vet heller inte om jag skrivit om vad jag tror kan vara orsaken bakom min anorexi. Oftast går normerna att man "Fått en kommentar om sin vikt, Utsatt för övergrepp, Medias vinkel av hur kroppen skall se ut, osv. osv."
För min del var det inget utav det. Jag hade aldrig fått en kommentar om min vikt, mer än att jag alltid fått höra att jag haft stora bröst och därför inte ville ha dem. Jag har inte blivit utsatt för övergrepp när jag var yngre, och media tog jag aldrig till mig då jag själv fotograferar och såg deras redigering.
Däremot har jag en depression i grunden, jag har sedan jag var liten alltid velat förinta mig själv. Jag har med andra ord hatat mig själv från första stund.
Jag minns tillbaka till 8-9 årsåldern, då jag började önska att mitt liv skulle ta slut. Men familjen kan berätta om att jag redan som treåring berättat om begravningar, och min egna begravning. Detta är inget jag minns.
Självskadebeteende var något som blev en del i min vardag redan som liten, jag minns redan när jag lekte med dockor, och det inte blev jag som ville. Då var jag tvungen att straffa mig själv genom att banka mig så hårt i huvudet att jag praktiskt taget såg stjärnor, jag blev i alla fall väldigt yr varje gång och liksom ramlade åt sidan med överkroppen.
Sedan blev det grövre och grövre, jag försökte strypa mig själv, skar mig och tog tabletter. Allt detta innan jag ens fyllt 10.
Under alla år sedan dess har dessa tankar vuxit sig starkare och starkare, och jag tror att min Anorexi blev ett sätt att förinta mig själv.
För alla vet, Äter/dricker man inte, vårt mest basala behov, så dör vi. Jag tror därför att detta blev sättet för mig att sakta förinta mig själv.
Min depression syntes först inte förrän jag svultit mig till den grad att jag var nära att dö. Därför tog ingen tag i mig innan, vilket säkerligen hade behövts.
Det har skett saker i min barndom som aldrig kommer glömmas, och folk i min närhet visste om. Andras föräldrar, skola osv. Men ingen tog tag i varken mig eller min familj. Vi fick aldrig hjälp.
Jag minns bara en gång som Skolsköterskan tog tag i mig, och det var i den period då jag även krånglade med maten, just för att jag inte gick upp i vikt. Då frågade hon om min bakgrund, och hon märkte att jag blev stel och inte ville berätta. Hon berättade att det fanns en stödgrupp, men sedan var det inget mer med det.
Men som sagt, då jag fick hjälp så började medicineringen. Och det är den som har hjälpt mig upp på två fötter igen, för innan så hade jag impulser och jag följde dem vad de än kunde vara. Jag var aggressiv mot mig själv.
Med hjälp av medicinen jag fick då jag fick diagnosen Anorexi, så började mitt huvud läka. Impulserna blev kontrollerbara, jag kunde stoppa innan jag gjorde vad tankarna sa.
Genom min medicin har jag börjat snappa upp mer och mer när jag inte mår bra, jag märker direkt om jag glömt ta en medicin, eller när dosen börjar avta.
Tankarna kommer smygande på direkt, och idag upptäcker jag dem. Jag kan stoppa mig själv.
Jag tror att de allra flesta med denna sjukdom har en och samma grund, Självhat.
Vad tror ni är er orsak?
