För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Denna lilla kommentar trillade in bland mina kommentarer, jag har svarat henne, och vill även skriva till er som läser hur jag tänker kring detta.

Först vill jag understryka att jag inte fått diagnosen avskriven från mig än. Jag har mer än UNS än anorexi anser jag själv idag, då jag är normalviktig. Men...det finns ett krux, som gör att min anorexi visar sig. Så fort jag går ner i en svacka, så fort jag känner mig dålig, så fort jag får en negativ kommentar. Så går detta ut över maten, jag börjar tänka mer på min kropp och dess former, jag börjar tänka negativa tankar, och matscheman rullas upp i mitt huvud. Ni vet hur tankarna går "bara byta ut detta mot detta. skall bara promenera ett par varv i området". Ja, ni vet ju hur det är.

Jag har berättat en del för er, som ni kan läsa under kategorin Förflutet. Men det är långt ifrån allt. Jag har nämligen valt att utelämna vissa delar. Detta är inte för att jag är oärlig, detta är för att skydda mitt eget psyke. Som ni vet så har jag berättat att jag kommit i en svacka, då mina mediciner tagit slut, och jag blivit tvungen att sluta tvärt. Ni som äter anti-deppressiva vet hur farligt detta är, jag har dessutom två olika.

Detta har gjort att minnen som jag tryckt undan under många, många år har kommit upp till ytan och har gjort mig till ett vandrande nervvrak det senaste. Därav att jag inte valt att fokusera så mycket på det sjuka det senaste, för att jag varit rädd att dra ner andra.

Jag har därför valt att istället skriva om skolan och vad som sker runtomkring mig just nu. För att styra bort det sjuka från både er, och mig själv.

Men...jag vet att många som läser min blogg vill se kampen, och vad det är jag tampas med varje dag. Därför har jag tänkt att ta upp några saker med er som faktiskt försiggår i mitt liv nu, utöver att jag går i skolan, träffar vänner varje dag, och pratar med nya människor.

---

Just nu tampas jag med en tuff sak i skolan, det är inte bara att det är stressigt, och det är då kompensationstankarna kommer. Då jag ständigt står på mina två ben, så kommer tankarna om att jag gör av med kalorier. Och jag vet att jag då måste sätta mig, men i detta yrket är inte detta lätt. Man kan inte bara gå och sätta sig, vi har kunder, och personer som väntar på oss ständigt.

Detta gör att jag måste försöka varva ner samtidigt som jag står med kunden, detta är en enorm process att genomgå.

Samtidigt skall jag dölja mitt psyke just nu, då jag egentligen är ett vrak i mitt huvud. Det får jag inte visa för kunden, de litar på mig. Detta gör att jag går ut och ställer mig utomhus på de få raster vi får, och känner hur gråten sprängs innanför ögonen på mig, jag får inte ut det. Men jag känner hur det bränns.

Mina närmaste vänner i klassen ser på mig att det inte är bra just nu, så de pratar med mig en del. Och försöker få mig på glatt humör. Jag har fortfarande humor och ett glatt humör, men det brister ibland, och de finns ständigt där för att stötta mig. Precis som jag finns för dem.

Frisöryrket är också som ni vet, utseendefixerat. Jag har en vän som står mig nära som varje dag berättar att hon känner sig tjock, att hon behöver banta, att hon skall svälta sig på vardagarna och äta på helgerna. Och ni kan nog se genom vad jag skrivit, att detta påverkar mig också oerhört mycket.

Jag måste stå emot alla de frestelser hon släpper ur in mun, för de är fortfarande frestelser. Även om Jag, Amy vet...att jag aldrig mer vill tillbaka till botten. Så är tankarna fortfarande så oerhört nära i mitt huvud.

Jag gör det jag skall, men det är med en ständig kamp i varje tugga. Jag vet att ni tycker jag är stark, och jag vet att jag är stark, liksom jag vet att ni är starka.

Men som jag märkt på denna kommentar, så verkar det som att några tror att jag inte längre har en kamp. Det har jag, dagligen.

Dessutom får jag dagligen stå ut med blickar på mina ärr som finns på min arm, jag får stå ut med att jag får kommentarer. Igår fick jag en kommentar av läraren.

Det var ju inga ärr efter en hund, utan ärr efter mig själv. Jag skrattar oftast till när personer påpekar, men innerst inne så dras hela processen till varför de finns där upp.

Varje gång jag är på krogen, så råkar jag ut för personer som kommenterar, eller kommer fram och är arga för vad jag gjort. Detta skedde senast jag var ute. En kille som sov hos mig för några veckor sedan, och även då kommenterade gick fram till mig och frågade vad fan jag gjort.

Jag svarade att saker och ting går lite fel ibland.

Han tittade då på mig med en arg blick och sa att han inte tyckte om att se mig skada mig.

Jag förstod att det var hans oro, men det är också oerhört jobbigt att få kommentarer och arga blickar och oro över detta. Jag vet att det jag gjort inte varit bra eller är bra, men de är bara ytliga sår, och behövs inte kommenteras om jag får säga det själv.

Jag vet att de ser hemska ut, jag vet att jag förstört min kropp, jag vet att jag haft panik. Jag behöver därför inte personer som påminner mig om detta konstant.

Tror säkert att flera utav er kan hålla med mig om detta? Det som har hänt, det har hänt, man kan inte göra något åt det mer än att få hjälp. Och det är först när man är mottaglig för hjälp som man kan börja bearbeta. Och det är när man sökt sin hjälp, som man kan få hjälp av denna personen. Det räcker att sitta och prata om orsakerna med denna person, resten av världen behöver inte kommentera det redan uppenbara.

Och som ni förstått och vet, så lider jag av ett enormt självskadebeteende. Det handlar inte bara om de ärr jag har, utan även saker jag utsätter mig för.

Jag skall erkänna saker för er, som jag inte berättat för er, och ingen annan heller. Som ni vet har jag skadat mig sedan jag var 8-9 år gammal, försökt ta livet av mig fler gånger än jag kan räkna. Men detta är inte det enda.

Jag har utsatt mig för faror i andra former, när jag var yngre var det att såra mig själv, att underkasta mig själv. För att skada mig själv, och få mig att känna mig mer värdelös så sökte jag mig till killar, okända killar. Jag kände dem inte, de kände inte mig.

Detta var pga. en händelse som hände, som nu dragits upp i mitt huvud. Jag mådde illa vid tanken av mig själv, ansåg mig inte vara värd bättre. Ni vet hur gammal jag är, men för er som inte läst så länge, så är jag 23 år gammal. Liksom de flesta i min ålder är jag inte oskuld. Men, det som skiljer mig från många andra i min ålder är att antal sexpartners kan inte ens räknas. Många har haft många sexpartners, men jag vågar inte ens försöka räkna på det. Kommer aldrig kunna göra det ändå, för jag vet inte namnen på 99,9 % av dem. Men idag mår jag illa över vad jag gjort, men jag vet att det var för att jag inte mådde bra.

Jag vet att de som känner mig tror det handlar om 6-7 personer, det där är inte ens en liten bråkdel. Men jag tyckte det lät bättre att säga så, det lät mer "normalt". Sanningen är att det där är bara en liten piss i Mississippi.

Jag gör inte detta längre, men jag märker att beteendet jag hade då, börjar komma tillbaka i tankarna. Och jag söker kontakter överallt, jag har inte gjort så som jag gjorde då på oerhört länge. Och jag vill inte göra det, men jag skrämmer mig själv bara genom att ha tankarna.

Jag är oerhört noga idag med vem, hur, var och när jag har ett sådant umgänge. Inte alla kommer mig så nära längre.

Ofta brukade jag utsätta mig för andra faror också, jag gick ute på nätterna bara för att utmana ödet, jag var ändå inte värd något ansåg jag. Gick på "farliga" vägar, ute i skogen, stigar, ja överallt.

Balansgång var något jag ofta gick, på viadukter. Jag ville utmana, se om jag ramlade eller inte. Jag har hoppat ut från olika fönster, hängt ute på balkonger, allt bara för att testa.

---

Nu vet ni ytterligare en liten bråkdel av mitt liv. Jag ville berätta för er, för att ni också skall förstå att jag fortfarande har en kamp dagligen. Men inte bara mot anorexin. Men...mitt förflutna gör att det visar sig i min anorexi. Allt har ett sammanhang i detta.

Det är därför jag krånglat med maten sedan jag var ung, det är det enda jag kunnat ta till när jag inte längre orkar med vardagen

Allt som jag gått igenom har ett sammanhang till varför jag blev sjuk. Detta är inget som varken läkare, sjuksköterskor, överläkare, psykiatriker, kuratorer vet om mig. De har ingen aning, de har aldrig lyckats få mig att berätta.

Det är först nu som jag berättat, och detta har skett via en blogg nu. Några vet jag har misstankar om detta, bla min Bästa vän, hon har misstankar om vad som skett i mitt liv. Men vi har valt att vi skall prata om det öga mot öga nästa gång vi ses. Då skall hon få veta mer.

Jag vet att jag funderat på att skriva en bok, då jag fått många kommentarer om just detta. Och jag har tankar på det som sagt, och i den har jag tänkt att avslöja allt som skett. Precis allt.

---

Nu har jag berättat oerhört mycket personligt om mig. Men, jag skulle jättegärna vilja att ni berättade även för mig. Er som vill, jag tvingar ingen.