Igår hittade jag mailadressen.
Till psyk i Stenungsund, jag skulle gått dit höstas. Men eftersom att jag flyttade så kunde jag inte gå dit. Igår fick jag ett bryt på kvällen, vilket resulterat i att jag sovit ca tre timmar inatt.
Jag var inte vaken när klockan ringde imorse, jag är fortfarande helt slut. Men har svårt att redan tillåta mig gå till sängs.
Jag insåg igår att jag inte kan fortsätta såhär, och jag gav mitt yttersta för att hitta mailadressen. Och jag hittade den, det var allt jag hade kvar, för jag har inte kvar kallelsen.
Så jag sökte igenom alla mina mail, och fann den, och skrev ett mail. Men jag har fortfarande inte fått något svar, vilket gör mig besviken. De brukar vara snabba med sådant, i tanke på att jag skrev att jag var i stort behov av att träffa någon nu, så tycker jag att de borde reagera.
För så som jag mår just nu, så skrämmer jag tom. med mig själv. För det går bara mer och mer utför.
Jag sköter min mat, och det är bra. Men, jag mår inte bra psykiskt. Utan ältar saker fram och tillbaka, vilket gör att jag inte får något annat uträttat.
Jag har bestämt mig för att jag måste öppna mig helhjärtat för min nya psykolog, jag måste berätta verkligen allt. Jag kan inte dölja mer saker, som jag gjort inför alla andra psykologer/kuratorer/behandlare. Det funkar inte, för inget blir uträttat.
Numer kommer jag vara totalt ärlig, lägga alla kort på borden, berätta vad jag har gjort i mitt liv. Orsakerna till varför jag mår som jag gör. Det är så mycket som folk inte vet, och jag orkar inte längre vara tyst. Tio år av tystnad är lång tid, oerhört lång tid. Man kan inte trycka undan saker och ting för länge, det äter upp en tillslut inifrån.
Det kan jag idag ge som tips till er Underbara människor som läser. Lägg korten på bordet direkt, det kommer hjälpa er. Det är oerhört tufft, men det kommer att vara värt det.
Jag vet dessutom att mitt sinne kommer inte lugnas till fullo förrän den dag jag tattuerar över alla mina ärr, för de påminner mig dagligen, vilket gör att jag börjar tänka på orsakerna.
Jag kan inte riktigt hantera känslorna kring allt, och särskilt inte kring ärren. För jag vet varje morgon när jag går till jobbet, så måste jag täcka dem, för att slippa frågor. Redan där börjar man tänka på det, och man gör det man brukar, man döljer allt för att ingen skall se.
Det är egentligen inte rätt, men jag har inget val vad gäller jobbet.
När jag kommer hem, så slänger jag av mig tröjan, och ser vad som finns under. Mår dåligt för att jag vet vad som ligger bakom, och att allt det som är orsakerna, inte är utredda.
Den dag jag har råd att tattuera över dem, kommer vara en stor lättnad för mig. Då slipper jag se dem. Jag kommer fortfarande ha kvar ärr på delar av kroppen, men de är inte lika synliga som just dessa är.
Jag känner nu att det blev ett deprimerande inlägg, men jag vill vara ärlig mot er. Om att även jag faller ner i gropar ibland.
Men jag vet också att det går att ta sig ur det, och det vet jag att jag kommer göra. Och jag vet att alla Ni också klarar att ta er ur era fall.
Vi är faktiskt starkare än vi tror, även om man inte tänker så när man sitter i botten på gropen. Idag finns det oerhörda hjälpmedel för att ta sig upp, det gäller att Våga ta hjälp av dessa.
Vågar du, så kommer du vinna oerhört på det. Du kommer känna dig stark som vågade, och du kommer få den hjälp du behöver.
Glöm aldrig hur Stark du faktiskt är.
- vet att många inte tror att även jag faller, men det gör jag. Men det går att ta sig upp, och jag reder mig alltid efter varje fall. Jag vet att även ni gör det, och jag tror på er till fullo.
