För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

För det första får inte andra bordet skratta.
När man sitter mellan gråt och skratt, är det inte bättre att skratta då?
När det är något man tycker är oerhört jobbigt, och dessutom vidrigt, och dessutom gjort iordning (räkmackan) redan imorse, så brödet är en enda degklump.
Ska vi sitta helt knäpptysta då?
Eller ska vi sitter och grina?
Varför får inte andra bordet skratta? När det underlättar för oss andra.
Innerst inne vet jag inte vart jag ska ta vägen just nu, det kryper i mig. Blir galen inombords. Och jag hatar att jag inte kan få ur mig de känslor som är begravda under min två ton tunga mur.
Jag vet inte hur länge jag orkar vara glad till. På fredag ska jag åka hem i tre veckor. Hur kommer det bli?
Alla känslor kommer klättra ut på ytan. Och jag måste få verktyg till att handskas med dem.
Här är allt tryggt. Hemma är det inte det.
Jag kommer ge allt jag har för att fixa det.
Men när jag har sådana här känslor som jag har nu, så tvivlar jag på mig själv.
Jag blir riktigt jävla rädd rent ut sagt.

Just nu är allt i mitt huvud kaos.