Vem har sagt att världen är lätt?
Ja, vem har sagt att världen är lätt, att allt är lätt att förstå. Tyvärr är det inte alltid så lätt att förstå vissa saker, det spelar ingen roll hur mycket man än vrider och vänder på det, man får inte ut en logisk förklaring i alla fall.
Hur många gånger har man inte satt sig ner för att sortera sina tankar, men ändå inte kommit till något vettigt om vad det är man faktiskt tänker på.
Nej, livet är då verkligen inte lätt ibland. Eller för det mesta.
Ofta märker jag att min anorexi fegar ur, jag sitter och tänker "Men nu skall jag våga göra detta". Men slutar med att jag sitter där och vägrar.
Varför kan jag bara inte göra det jag tänker på momangen, så fort tanken når mitt huvud och jag vill agera ut den. I alla fall på sådana plan.
Sedan finns det plan där jag verkligen inte skall agera när tanken kommer. Men ni förstår säkert vad jag menar.
Sitter just nu och tittar på ZTV på Rocky och Drago tror jag det heter. De klättrar ner för ett berg på 112 meter.
Då tänker jag tillbaka på en sak jag brukade säga förr. "När skall jag våga hoppa ner från berget, och flyga nedåt och lita på att personer fångar mig. Utan att kravla mig fast vid en gren som sticker ut ur berget och återigen klättra upp."
Tycker det stämmer en del.
Men nu har jag hoppat, och jag är snart nere på mark. Jag har vågat lita på andra personer som vet bättre än mig (de gör faktiskt det, även om man kanske inte alltid tycker det). Jag har lämnat över ansvaret, och insett hur rätt de har. Att det faktiskt finns ett liv utanför anorexin och ätstörning. Folk skrattar där ute, folk har roligt, folk följer sina drömmar, världen snurrar runt.
Varför låta en sjukdom hålla en fasthållen, till ett liv där man är dömd att sitta i ensamhet, man har inga känslor inga skratt, roligt finns inte på ens karta, ens drömmar finns inte längre, världen snurrar inte, det enda som snurrar är tankar kring mat, kropp och träning.
Jag tänker ofta på det, jag har nämnt det många gånger. Men för min del tycker jag det är så otroligt bra. Att rada upp alla nackdelar som sjukdomen ställer till med.
Jag märker nu mer och mer för varje dag, att det finns så otroligt mycket utanför anorexins väggar. Saker jag hade förträngt, eller snarare, sjukdomen valde att ta bort alla mina positiva minnen till livet.
Som igår, det var kalas, för ett år sedan minns jag inte min mormor kalas. Jag var rent ut sagt dödsdömd där jag satt, jag minns inte ens vilka som var där, vad de pratade om.
Igår kommer jag minnas, för jag minns fortfarande vad vi pratade om, för ett år sedan kunde jag inte minnas vad jag gjort på morgonen ens.
Vi skrattade igår! Och jag skrattade igår. Jag hängde med i samtal, och jag åt min Hallon/Citron-paj, och ingen tittade på mig och tyckte jag var konstig. Jag var precis en av alla andra.
