För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Är så arg, arg, arg och åter arg...ett misslyckande. Jag fick inte i mig näringsdrycken och då sätter de mig åter i rött kök. Det hjälper mig inte. Inte ett dugg, det gör mig mer arg...."det är för ditt eget bästa, för att få mer stöd" säger de, men det stämmer inte. Det hjälper inte mig, det stjälper mig.
Jag har redan tappat den lilla motivation jag hade, och detta gjorde att den lilla gnutta försvann. Helt och hållet.
Känner ännu starkare för att återgå till min första inläggningsvikt. Och den känslan är starkare än den lilla "friska vilja" jag hade kvar.
Jag blir straffad, straffad för att jag har ont i magen. Straffad för något jag inte själv kan rå för.
Tappar livslusten mer och mer för varje dag, orkar inte helt enkelt. När ska folk förstå det. Familjen förstår inte, att detta stället gör mig inte gott längre. Det gör min situation värre.
Ville packa väskorna igen idag, fjärde gången...men gör jag det, blir min familj förbannade. Men hur mycket jag än förklarar, så förstår de inte. Det gör mig inte gott längre, jag mår sämre och sämre för varje dag. Jag orkar inte spela längre.
Jag orkar inte gå och hålla på allt längre. Jag mår sämre, när ska alla inse det?


-släpp min hand, låt mig gå.