Tvång.
Fick en kommentar nyss angående min långa dusch, om det är så att jag lider av tvättvång. Jag skall vara helt ärlig, jag har haft otroliga tvättvång.
De senaste dagarna har jag känt ett obehag av att jag är oerhört smutsig, jag tror att detta kan vara anledningen till varför jag duschade så länge idag.
Jag har många historier om min tvättning genom tiderna, men den värsta tvättningen jag gjort är nog från förra sommaren. Då jag hade smort in mig med bodylotion, jag fick panik. Och sprang in i duschen och skrubbade mig med fotfilen.
Jag fick en del hjälp med mina tvång när jag var i Varberg, inte ren OCD-behandling. Men en del, vi pratade mycket om mina tvång, och jag fick hjälp med hur jag skulle gå emot dem.
Det fanns bara en väg, och det finns bara en väg, det är att ständigt gå emot sina tvång. Jag minns mina delningar i maten, det var nog det tvånget som tog längst tid att ta bort. Och jag har fortfarande det tvånget kvar om jag blir pressad i en matsituation, jag delar i en oändlighet.
Hjälpen mot detta fick jag i Varberg genom att personalen visste om mitt tvång, och gjorde mig konstant uppmärksam på det. De sa till mig att inte dela, att jag kunde äta större bitar, att större bitar faktiskt fick plats i min mun.
Detta tog sin tid, men tillslut, efter att ha tagit lite pö om pö, ökat lite för varje gång, så tillslut kunde jag i alla fall äta större tuggor.
Men jag tog det som sagt pö om pö, och jag tror det är så man får göra. Även ni med era tvång. Tvången är ju olika för alla, och de är ju tvång just av en orsak. Man blir orolig i kroppen om man inte får utföra dem, man måste göra vad tvången säger.
Men...det går att komma ifrån dem. Det gör det, även om man inte tror det. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna stoppa en halv veg-bulle i min mun, men idag vet jag. Det kan man!
Man kan tom. stoppa in en hel veg-bulle utan bekymmer. Vi har tänder av en orsak, det är de som delar upp maten. Man behöver inte skära upp den i tio olika bitar.
Jag minns mina träningstvång med obehag idag, jag minns hur jag var tvungen att göra dem. Men jag blundade för hur jobbigt det var, för hur min kropp skrek.
Min kropp orkade inte träna, men ändå gjorde jag det. Idag kan jag titta tillbaka och fråga mig själv Hur orkade jag? Jag vet fortfarande inte svaret på det än idag. Men förmodligen var det tankens styrka, sjukdomen var så fast i mig att den bestämde, den fick mig att orka.
Jag minns också mina tvång där jag inte fick sitta, då jag köpte datorbord som man var tvungen att stå framför. Och jag fick inte stå mer än 20 minuter, sedan var jag tvungen att träna. Minns alla mina promenader som var förgäves bara för att det råkat bli röd gubbe vid övergångsstället, hur jag var tvungen att gå om hela rundan pga. den där röda gubben.
När jag skriver detta, och tänker på det, så ser jag hur knäppt jag betedde mig. Det tänker säkert ni också, men ni vet också hur dessa tvång gnager i en. Alla har vi olika tvång som kommer genom sjukdomen. De mest knäppa tvången.
Min familj har olika tvång också, eller två av mina familjemedlemmar. De rycker med käken, gör ljud och vickar på tårna.
Men hur göra för att stå ut när man skall vänja sig av med sina tvång?
Först och främst ha viljan att vilja sluta med dem. Det är A och O. Sedan som jag sagt många gånger, ha saker att sysselsätta sig med när tvången kryper på.
Är det i en matsituation, skriv ett papper med olika affirmationer eller bra ord/meningar du tycker om. Läs dessa om och om igen när tvången kommer. Du fokuserar då på annat.
Har du tvång där du också kanske måste stå? Försök tänka, kroppen behöver sitta, jag gör av med energi genom att sitta också. (egentligen skall man inte tänka kompensatoriska tankar, men jag vet att just den tanken hjälpte mig när jag skulle lära mig att sitta ner igen). Sedan att ha någon runt sig, som säger till en. Jag minns personalen vad de sa till mig, de sa det väldigt ironiskt, och det kan låta nedlåtande. Men det fick mig att inse hur knäppt jag betedde mig. De sa nämligen "Jaha, har du stå-biljett eller?".
Då skrattade man alltid till och såg hur knäppt det var.
Jag tror att många liksom jag har eller hade enorma träningstvång. Det finns sätt att stå ut med dessa också, jag hade affirmationer intill min säng. Där jag skrev varför jag inte skulle träna. Jag brukade läsa denna lappen om och om igen, tillslut blev det som att någon sa det till mig, och peppade mig till att inte träna. Jag brukade även lösa oerhört mycket korsord i sängen, fram tills dess att mina ögon gick i kors. Verkligen i kors, jag skelade så trött jag blev. Då gick det tillslut att sova, när huvudet var så trött.
Skriva dagbok är oerhört skönt också när tankarna går på högvarv, men inte skriva ner vad huvudet säger. Utan skriva ner vad dagen har bestått av, vad du tänkt göra imorgon, om en rolig händelse som skedde idag. Hade du en vän som kanske en fågel bajsade på? Det kan göra att man skrattar för sig själv när man sitter där och skriver.
Eller ramlade du idag när du skulle gå över en tröskel? Skriv om det, hur du kanske skrattade åt dig själv när du gjorde det. Det gör att du upplever det igen, och skrattar igen.
Ett av de absolut svåraste tvången är tvången kring självskadebeteende, eftersom man inte rår över sina tankar just när detta infaller.
Som ni vet, så tänker man inte i den stunden. Man hinner knappt snappa upp sin tanke om det hela, utan det bara sker.
Det är därför svårt med tips om vad man kan göra, men jag vet små saker som jag brukar. Ni vet ibland att man kan snappa upp när tankarna börjar gå på högvarv? Precis innan. Att då snappa upp det, och försöka sysselsätta sig med något, sätta sig i ett rum tillsammans med andra människor, ringa någon och bara prata.
Kanske börja sova med öppen dörr till sovrummet, och om du absolut måste ha den stängd, kanske be någon att stänga den efter att du somnat.
Just precis nu kom H. in till mig, som lider av panikångest precis som mig. Jag vet några saker som lugnar, och det var det jag gjorde på henne. Hon blev lugn, och det gjorde mig lugn i sinnet.
Kan dela med mig av mina tips på detta.
Det är att personen som har panikångest skall lägga sig på rygg i en säng. Medan du står nedanför vid fötterna, och gnugga dina knutna händer (knogarna+fingrarna) mot smalbenen, upp och ner, håll på så tills dess att personen börjar bli lugn.
Sedan finns det även en sak till, och det är att du sätter dig ovanför personen, över huvuduet. Och rör dina pek och långfingrar i lugna cirklar på kinderna, medsols. Det lugnar oerhört.
