Resumén.
Så, vad är det som skett i mitt liv de senaste åren? Jag blev sjuk, och jag blev jävligt mycket bättre rent ut sagt. Det har hänt så mycket, på så kort tid. Något som jag aldrig trodde skulle bli bättre, blev bättre. Jag blev ett levande bevis på att det faktiskt går.
Jag läste och såg många som blev mycket bättre, men jag trodde aldrig på det själv. Tills jag blev en av dem. En av de som började leva igen. Gick ur dimman och mörkret, mot det ljusare och framåt mot det okända som hade så mycket att ge.
På vägen togs en del bilder, och det är några av dessa jag kommer sammanfatta resan med.
Jag vandrade i mörker.
Jag skrek inombords efter hjälp. Försökte få andra att ta tag i det.
Men innerst inne visste jag att det var bara Jag som kunde ta tag i det.
Och det tog sin lilla stund.
Att faktiskt inse att jag behövde hjälp.
Och jag tog den.
Jag kom till Varberg, och spenderade oerhört mycket tid vid detta bord.
För mycket fritid resulterade i att jag busade.
Jag träffade oerhört många som skulle komma att betyda.
Många kvällar spenderades med film.
Jag kom till att träffa en tjej som blev som en syster.
Jag flyttade även ut i Villan i slutet på September, efter att ha spenderat sex månader på kliniken.
Vi gick igenom en negativ period, men några drog ihop alla till en femkamp.
Denna helgen kommer jag för alltid att minnas! Jag har aldrig skrattat så mycket under en helg som denna.
Tjejen längst till höger fick mig att inse att det var Frisör jag ville bli.
Vi kom varann oerhört nära! Umgicks jämt.
Vi spenderade Halloween i Villan, och åstadkom ihop en Pumpa som vi döpte till Åbert.
Vi gjorde även masker på Halloween, vi hade en oerhört mysig helg!
Dessa två betydde oerhört under min vistelse i Varberg!
Vi fick inte röra oss mycket. Men när personalen försvann, så passade vi på att busa.
Detta är jag och S.
Jag åt de flesta sömnmediciner som fanns under min vistelse i Varberg, jag blev alltid Speedad. De gav mig omvänd effekt så att säga. Det tog lång tid innan de fann vad som behövdes.
På min första riktiga permission som skedde i Oktober, så prövade jag godis.
Jag började Arbeta i Februari på en salong. I mars fick jag reda på att jag kommit in på skolan i Trollhättan.
Jag blev utskriven i mars från Varberg, från det fram tills Augusti jobbade jag på salongen. 23 augusti stod jag givakt utanför Svenska frisörskolans portar.
Jag flyttade dessutom hemifrån....igen.
Detta kom till att bli min lägenhet framöver.
Jag blekte ner mitt hår och det blev ännu rödare.
Lärde mig uppsättningar, klippning, färgning.
Jag började festa igen efter många år!
Träffade många nya människor i Trollhättan. L. kom jag att komma mycket nära.
Fick höra en rolig kommentar av killen till vänster som jag skrattar åt än idag.
Jag : Jag är så gammal.
D : Du är väl bara 23?
Jag : Ja, precis. Gammal.
D : Det är ju inte så gammal, det hade varit värre om du var 24.
Mina två grannar kom jag oerhört nära. Detta är J som är till höger. H. har jag tyvärr inte på bild.
Jag insåg vilka som var mina riktiga vänner. Min bästa vän stod kvar i vått och torrt, och jag älskar henne oerhört.
Jag träffade en annan oerhört fin människa.
Jag började vänja mig vid min vikt, och insåg att jag mår så mycket bättre såhär.
Och folk verkade tycka om mig så mycket mer när jag var såhär.
Framförallt så valde jag att inse, att sjukdomen var inget att älska. Det var inget jag ville ha i mitt liv.
Allt sjukdomen gav, var en falsk illusion av lycka. En lycka som egentligen inte fanns, jag hade glömt vad lycka var.
