För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Tankar och funderingar idag, kring allt som skett. Barndom och händelser i tonåren. Vad jag sett, vad jag gått igenom. Det är oerhört mycket.

Min familj, min mor och mina bröder, de står som ni säkert förstått mig närmast. Jag har idag ingen kontakt med min far. Detta pga. de saker han gjort mot vår familj.

Han misshandlade min familj fysiskt och psykiskt, jag fick stå ut med den psykiska. Jag slapp slagen, men orden kan ibland bränna hårdare.

Jag har dock ett minne där jag ramlat ner för trappan, och jag hör någon stå och skratta där uppe. Jag kan urskilja att det är min fars skratt, men jag vet inte om han puttat ner mig, eller om han står i ett annat rum och skrattar.

Jag vet dock att han gjorde allt för att inte ta hand om mig som liten, han ringde runt till folk, körde full med mig i bilen och lämpade av mig hos mor på olika ställen.

Döden i vitögat har jag personligen sett då jag blev sjuk och de gånger jag inte ville leva, men jag har även sett andra vara oerhört nära döden.

Som sagt så misshandlade min far min familj, och detta oerhört mycket.

Jag minns den tystnad jag möttes av hemma en gång när jag var åtta år gammal. Detta hörde verkligen inte till vanligheten, då min mor och far alltid bråkade när de var i samma miljö. Och jag menar verkligen konstant, de var aldrig sams.

Rädslan som kom av denna tystnad var oerhörd, jag var livrädd, visste inte vad jag skulle mötas av. Denna dagen skulle även en tröja komma till att befläcka resten av vardagen, än idag kan jag inte se en sådan tröja utan att bli förbannad och koka av ilska. Dessutom får jag svårt att andas, och paniken slår mot mig.

Men den syn jag skulle mötas utav denna dagen sitter fortfarande fastbränd på min näthinna. När jag gått upp för trappan försiktigt, så gick jag ut i vardagsrummet. Där möts jag av att min far med en rätstickad röd tröja står böjd över min mor. Mor är alldeles blå i ansiktet, och jag menar Blå!

Han var i full förd att strypa min mor. Jag skrek, jag slängde mig på min fars rygg, slog honom i huvudet, på ryggen, överallt där jag kom åt.

Inget hjälpte, han stod som besatt lutad över henne. Jag började gråta, sprang in i mitt rum och grät högt!

Far släppte tillslut min mor, gick in i mitt rum och tog mig över foten. Jag blev arg, och sparkade bakut och rakt i hans huvud så han ramlade baklänges. Min far lämnade sedan bostaden och åkte iväg. Mor kom senare in i mitt rum, och även den stunden är fast i mitt minne.

Jag minns att hon tog av mig strumporna, tände lampan i fönstret och sa "Det är ingen fara, det är bra nu".

Minns alla de gånger mina bröder försvarade min mor, de tog honom i huvudet och benen och slängde ut honom genom trappan. Rätt åt honom är min tanke.

Jag minns de gånger som min far ringt och hotat oss med att han skall döda oss, att han skall komma med en yxa och hugga ihjäl oss. Hur han cirkulerat runt i området där vi gömt oss, och letat efter oss.

De gånger han förstört våra bilar, de gånger han jagat oss.

När jag tänker på min far, så tänker jag ingen kärlek. Mitt band till honom är som att tänka på en okänd person på andra sidan jordklotet. Han finns, men inte mycket mer för mig.