Hur blir det? blir förhoppningen en enda besvikelse?
Vet att övertexten låter som "Fröken pessimist"...men jag tänker just nu. Jag går och längtar efter ett visst liv, efter vissa rutiner, ett särskilt liv.
Men om mina drömmar inte ter sig på det sätt jag tänkt? Hur blir det då...blir jag besviken? Eller accepterar jag det som det är. Jag vet redan nu hur jag reagerar på förändringar mot det planerade.
Känns som jag suttit och tänkt exakt på hur allt ska bli framöver, eller i alla fall, hur jag vill att det ska bli. Är det fel att tänka på framtiden på det viset?
Ska jag vara "här och nu"?
Man måste få lov att drömma hur det kommer se ut i ett någorlunda friskt liv, men går jag och har för stora förhoppningar? Om allt blir en besvikelse, kommer jag att traggla mig tillbaka då? Kommer jag åter gå till det "gamla" livet?
Blir otroligt förvirrad.
När näringen och vikten börjar stabilisera sig, så blir jag ännu mer rädd. Inte bara för själva kroppsliga förändringen, utan också för min psykiska hälsa.
Mycket tankar som jag haft innan sjukdomens utbrytande, har kommit tillbaka. De gnager i mig otroligt, och säger olika saker till mig. Jag blir rädd för dem! Precis så som jag var innan.
Just nu har jag mediciner mot det, men tänk om läkaren beslutar sig för att sätta ut dem? Just för att jag inte nämnt för R. om mina tankar som finns där och puffar på mig.
Borde jag berätta? Men jag skäms så otroligt, känns som jag kommer med mer och mer tankar till honom för varje gång. Sådant jag har hållt undan från honom. Kanske är det en försvarsmekanism, att man inte vill tynga ner andra med sina bördor man bär på. Även om det är R.s arbete, så går det inte bara att stänga av när de kommer hem. Det man berättar borde följa dem hem.
Har haft otroligt dålig sömn det senaste, då mina tabletter slutat verka. Har fått testa nya, och olika kombinationer. Igår fick jag droppar av ett preparat, tror det fungerade. Blev inte trött eller slö i kroppen, men sov i alla fall hyffsat inatt.
Men saken är den att jag vill bli slö i kroppen, eftersom mina tvång har blivit så otroligt starka det senaste. Jag behöver bli trött i kroppen för att inte orka göra alla mina tvång....suck, komplicerat detta.
Men i alla fall...har haft många skratt också det senaste. Har nog i alla fall förlängt mitt liv med några år. Testat många nya utmaningar! Det har varit tufft, men de andra och jag har klarat det! Och någonstans känner man sig nog i alla fall lite stolt.
Men om mina drömmar inte ter sig på det sätt jag tänkt? Hur blir det då...blir jag besviken? Eller accepterar jag det som det är. Jag vet redan nu hur jag reagerar på förändringar mot det planerade.
Känns som jag suttit och tänkt exakt på hur allt ska bli framöver, eller i alla fall, hur jag vill att det ska bli. Är det fel att tänka på framtiden på det viset?
Ska jag vara "här och nu"?
Man måste få lov att drömma hur det kommer se ut i ett någorlunda friskt liv, men går jag och har för stora förhoppningar? Om allt blir en besvikelse, kommer jag att traggla mig tillbaka då? Kommer jag åter gå till det "gamla" livet?
Blir otroligt förvirrad.
När näringen och vikten börjar stabilisera sig, så blir jag ännu mer rädd. Inte bara för själva kroppsliga förändringen, utan också för min psykiska hälsa.
Mycket tankar som jag haft innan sjukdomens utbrytande, har kommit tillbaka. De gnager i mig otroligt, och säger olika saker till mig. Jag blir rädd för dem! Precis så som jag var innan.
Just nu har jag mediciner mot det, men tänk om läkaren beslutar sig för att sätta ut dem? Just för att jag inte nämnt för R. om mina tankar som finns där och puffar på mig.
Borde jag berätta? Men jag skäms så otroligt, känns som jag kommer med mer och mer tankar till honom för varje gång. Sådant jag har hållt undan från honom. Kanske är det en försvarsmekanism, att man inte vill tynga ner andra med sina bördor man bär på. Även om det är R.s arbete, så går det inte bara att stänga av när de kommer hem. Det man berättar borde följa dem hem.
Har haft otroligt dålig sömn det senaste, då mina tabletter slutat verka. Har fått testa nya, och olika kombinationer. Igår fick jag droppar av ett preparat, tror det fungerade. Blev inte trött eller slö i kroppen, men sov i alla fall hyffsat inatt.
Men saken är den att jag vill bli slö i kroppen, eftersom mina tvång har blivit så otroligt starka det senaste. Jag behöver bli trött i kroppen för att inte orka göra alla mina tvång....suck, komplicerat detta.
Men i alla fall...har haft många skratt också det senaste. Har nog i alla fall förlängt mitt liv med några år. Testat många nya utmaningar! Det har varit tufft, men de andra och jag har klarat det! Och någonstans känner man sig nog i alla fall lite stolt.
