För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Vill ni kontakta mig per mejl? amy.amnehag@hotmail.com

Febrig.

Publicerad 2008-12-29 17:57:01 i Mina små vardagstankar,

Ja, febrig. Det är jag just nu. Får skylla mig själv, varit Göteborg varje dag sedan i fredags. Fick i alla fall en ny jacka av min broder idag, det behövdes. Så slipper man frysa.
Försöker i alla fall titta lite på en film idag, sett den innan. Men då låg jag inne, och man minns inte så mycket från den tiden. Minns bara att den är rå. Men men.
Går väll sådär att koncentrera sig, har min dator i knät och springer upp och ner ur soffan.

Nu kom mor med kaffe, trevligt mysigt. Det enda jag verkligen tycker om, men men. Beror väll på kcal-tänkandet. Önska det kunde försvinna ur mitt huvud.
Kom på mig själv efter en stund hos min behandlare innan de "gick på lov" att hon frågade hur mkt kcal. det var i den lunchen jag gjort till när boendestödet kom dit. Och satt och rabbla och räknade ut exakt. Då undrar man "vasjutton håller jag på med?"
Eller när man har exakt koll på vad ens frukost och kvällsmat innehåller? Allt för att man inte ska överskrida mer än vad man gör av med. Och helst skall det vara mindre än vad man gör av med, så man förbränner det man har.
Hatar mina tankar, hatar, hatar och åter hatar.
Det är inte Emelie som talar, det är något annat. Förbannat, jag vill ju inte!

Är nervös inför 7e januari. Vill verkligen inte in! Men vet att det inte funkar såhär. Det gör inte det. Bror tycker inte jag ska gå med frivilligt om de får för sig att lägga in mig.
Vet inte vad jag ska göra. Vill inte ligga där, för stället hjälper mig inte.
Alla vägar, alla för jävliga vägar...vart ska jag gå?

Tack för att du tänker på mig Johanna, du är underbar. Lova mig att du inte tänker för mkt på mig bara. Du måste fokusera på Dig nu. Du ska bli Johanna igen, och stanna kvar som Johanna. Du är stark, och Du kommer fixa detta!
Du är i mina tankar.
Många stora kramar!

Tack för alla kramar

Publicerad 2008-12-28 09:03:02 i Mina små vardagstankar,

Tack för alla kramar, de värmer i det dystra.

Satt i bussen igår, påväg till Göteborg för att träffa Sara. Fick en sådan uppenbarelse "Nu bannimej". Men lika fort som den kommer, så kommer det Onda fram och säger tvärtom.
Man blir så kluven. En ny väg, eller samma gamla vanliga som man känner sig "trygg" med, men som förstör livet för en själv och andra.
Blir så otroligt trött.

Har blivit förkyld igen, förmodligen efter i torsdags. Är rosslig i halsen, och har ont i kroppen. Men det är nog lite efter igår med, Sara och jag vandra runt i sju timmar i stora staden. Och jag var på benen i närmare nio. Sjukt.
Tjöta lite med Marcus på Coop när jag kom hem med, det var trevligt. Men var SÅ trött, pratade konstigt, sluddrade och gäspade.
Slutade med att jag låg och slumra till i soffan kl. 21. För att sedan kl. 22 välja att flytta mig till sängen och somna som en stock.

Så...ska jag till mormor idag? Med bror och brorsson. Vågar jag närma mig dem med min förkylning? Vill ju träffa mormor, och krama på henne. Men vill ju inte smitta ngn...får höra med broder Tuck.

Det är för mycket nu.

Publicerad 2008-12-26 19:01:38 i Mina små vardagstankar,

När skall allt ta slut? Nu menar jag inte livet eller så...utan all denna otur som drabbat detta år.
2008, oturets år. Inget har gått bra...eller självklart har något gått bra, självklart. Men det går att räkna på ena handen.

Året börjar med att jag själv håller på att stryka med pga. min sjukdom. Blir inlagd, och kom till att spendera sex månader av detta året på sjukhus, in och ut. Kämpa, kämpa. Misslyckas.
Mitt i allt faller min mormor ihop, hjärtattack. Åker in på sjukhus, opereras. Får en komplikation, som resulterar i ett hjärtstopp och var kliniskt död i två minuter. Återkommer otroligt nog tillbaka till livet. Nu mår hon bra. Det är en av de få saker man kan räkna på handen som gått bra iår.
Strax efter mormors hemkomst, faller min morfar. Han bryter sitt lårben och far in på sjukhus även han. Förlorar mycket blod under sin operation, och är inte väldigt frack därefter. Men återhämtar sig hyffsat, och får komma till ett korttidsboende. Där de försöker träna honom för att få komma hem igen.
Han är duktig, och han är stark. Men han längtar hem. Vårdplanering efter vårdplanering så hoppas han på att få komma hem.
Och senaste vårdplaneringen, så var hemgången planerad. Äntligen.
Men...morfars hjärta beslutade sig denna morgon för att inte längre vara med. Morfar mår bra under morgonen, men ändras snabbt till att han inte får luft....15 minuter senare somnade han lugnt in.
Han var så otroligt fin där han låg, så rofylld.
Men livet ändras på så få minuter, man hänger inte med själv. Vad som sker. Förstår fortfarande inte.
Vad mer kan hända iår nu? Kan något mer hända?
Jag orkar inte mer saker nu.

Till gårdagen. Som var mysig. Var med min lilla Sara, senare kom även Linda, Susanne och hennes pojkvän Olof upp till mig. De satt och drack, och sedan bar det iväg till Plankton. Där det var väldigt mycket folk, vilket gjorde att inte vi ville dit. Eller snarare, det gick faktiskt inte ens att komma in.
Mötte Elin och Fager där. Försvann in på Hamnkrogen, var rätt dött där till en början. Sen kom folket, ALLA man kände. Folk från gymnasiet, folk från högstadet. Otroligt mysigt.
Men kände mig väldigt handikappad en bra stund. Kändes som alla visste hur det var fatt med mig, för det kändes som alla stod på kö och ville krama mig och "tycka synd om mig". Hatar det. För det är inte synd om mig. Vill bli behandlad som Emelie. Inte en sjukdom.
Och märkte även orsaken till varför jag aldrig går ut på krogen längre. Alla kommentarer. Folk tänker sig inte för, särskilt inte när de dricker.
Det är inte kul att höra deras åsikter, man blir inte glad, man blir ledsen. Det förstör kvällen. Oerhört. Det är inte kul att höra påpekanden om ens utseende. Inte heller höra att "Imorgon ska du följa med mig till McDonalds, det är bestämt. Jag bjuder"
Nej, tack. Det är inte roligt. Det är inte roligt att folk ständigt ska sitta och göra "nallebjörnsögon", "stackars dig" osv.
Detta är inte något jag kan hjälpa, men inte heller säga "det är inte mitt fel". För någonstans började jag. Och någonstans måste jag avsluta.
Jag vill inte ha det såhär. Jag har bestämt mig att klara detta. Men jag har inte fått det ut i mitt agerande än. Jag vet inte hur, det känns som jag tappat alla verktygen. Eller har jag inte snappat åt mig dem? Har det Onda låtit mig radera allt, som de har lärt mig?

Så nej...snälla folk, även om ni dricker. Snälla, tänk på vad ni säger. Självklart är inte alla som är alkoholpåverkade såhär, absolut inte. Det finns många underbara. Och många sådana underbara träffade jag igår. Personer som faktiskt Ser Emelie.
Och...det finns faktiskt folk som inte är påverkade av någon substans som fäller kommentarer också. De blir man ännu mer förbannad på.
För det ÄR inte kul!

Sov gott min älskade lilla morfar. Jag hör redan hur du fattat tag i din fiol och börjat spela Pippi Långstrump för mig.

Om

Min profilbild

Amy

Jag drev denna bloggen under min tid då jag led av svår anorexi. Jag la den sedan på hyllan för att läka...men jag saknar att få skriva, så nu öppnar jag den igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela