För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Vill ni kontakta mig per mejl? amy.amnehag@hotmail.com

Hur blir det? blir förhoppningen en enda besvikelse?

Publicerad 2009-08-27 15:17:49 i Mina små vardagstankar,

Vet att övertexten låter som "Fröken pessimist"...men jag tänker just nu. Jag går och längtar efter ett visst liv, efter vissa rutiner, ett särskilt liv.
Men om mina drömmar inte ter sig på det sätt jag tänkt? Hur blir det då...blir jag besviken? Eller accepterar jag det som det är. Jag vet redan nu hur jag reagerar på förändringar mot det planerade.
Känns som jag suttit och tänkt exakt på hur allt ska bli framöver, eller i alla fall, hur jag vill att det ska bli. Är det fel att tänka på framtiden på det viset?
Ska jag vara "här och nu"?
Man måste få lov att drömma hur det kommer se ut i ett någorlunda friskt liv, men går jag och har för stora förhoppningar? Om allt blir en besvikelse, kommer jag att traggla mig tillbaka då? Kommer jag åter gå till det "gamla" livet?
Blir otroligt förvirrad.

När näringen och vikten börjar stabilisera sig, så blir jag ännu mer rädd. Inte bara för själva kroppsliga förändringen, utan också för min psykiska hälsa.
Mycket tankar som jag haft innan sjukdomens utbrytande, har kommit tillbaka. De gnager i mig otroligt, och säger olika saker till mig. Jag blir rädd för dem! Precis så som jag var innan.
Just nu har jag mediciner mot det, men tänk om läkaren beslutar sig för att sätta ut dem? Just för att jag inte nämnt för R. om mina tankar som finns där och puffar på mig.
Borde jag berätta? Men jag skäms så otroligt, känns som jag kommer med mer och mer tankar till honom för varje gång. Sådant jag har hållt undan från honom. Kanske är det en försvarsmekanism, att man inte vill tynga ner andra med sina bördor man bär på. Även om det är R.s arbete, så går det inte bara att stänga av när de kommer hem. Det man berättar borde följa dem hem.
Har haft otroligt dålig sömn det senaste, då mina tabletter slutat verka. Har fått testa nya, och olika kombinationer. Igår fick jag droppar av ett preparat, tror det fungerade. Blev inte trött eller slö i kroppen, men sov i alla fall hyffsat inatt.
Men saken är den att jag vill bli slö i kroppen, eftersom mina tvång har blivit så otroligt starka det senaste. Jag behöver bli trött i kroppen för att inte orka göra alla mina tvång....suck, komplicerat detta.

Men i alla fall...har haft många skratt också det senaste. Har nog i alla fall förlängt mitt liv med några år. Testat många nya utmaningar! Det har varit tufft, men de andra och jag har klarat det! Och någonstans känner man sig nog i alla fall lite stolt.

Mina tankar skrämmer mig...ständigt

Publicerad 2009-08-16 15:45:02 i Mina små vardagstankar,

Imorgon flyttar några och inkl. mig ut till Villan. Skall bli spännande, tjatade till mig att få åka ut en vecka tidigare. Klättrar verkligen på väggarna här på kliniken.
Det skall bli spännande, men samtidigt skrämmande. Nu sätts kunskaper på prov, och mina tankar sätts på spel. Vilka väljer jag att följa? Kommer jag att välja rätt väg?
Just nu skrämmer mina tankar mig oerhört...men vet att det är sjukdomen som spökar. Jag är medveten om det. Men ändå gnager dess röst i mig ständigt, river i mig, allt för att dra mig tillbaka in i dess rede.
Allt som snurrar, "När jag kommer hem...bara ett kilo...bara träna lite...bara byta ut lite....bara ändra lite"
Jag blir så oerhört frustrerad. Jag vill INTE tänka så, ändå är tankarna däromkring hela tiden. Jag vill inte tappa allt jag lärt mig här, jag vill lära mig att hålla det.
Även om det är oerhört tufft att behöva gå upp till normalvikt. Riktigt jävla tufft rent ut sagt. Känner mig som en vandrade flodhäst dygnet runt, tycker att allt putar ut överallt. Att jag samlar så oerhört mycket vätska, det gör inte saken bättre. Dunkar ständigt i mina underben. Vätskan har även satt sig på höfterna, och under armarna (vid armhålan vid revbenen). Jag vet så oerhört väl att det är vätska, ändå går jag där och känner hela tiden och anser att jag är tjockast av alla i hela världen.
När ska mitt huvud förstå, att normalvikt inte är övervikt?
Varför känner jag mig ständigt överviktig? Varför ser jag en flodhäst i spegeln varje gång jag tittar i den? Varför går mina tankar ständigt till svälten? Vad sjutton gjorde svälten mig för gott?
Absolut inget!!! Den gjorde mig dödligt sjukt, den gjorde att jag förlorade många sociala kontakter, den gjorde så att jag tränade så huden sprack på mig, den gjorde så jag aldrig tillät mig vila/sova, den drog mig undan från alla mina vänner, den låste in mig i en bubbla, den fick mig att aldrig vilja bli rörd/kramad, den fick mig att ljuga för min familj och mina vänner, den fick mig att skada min kropp ytligt, den gjorde så att mitt inre i kroppen är oerhört förstört, den fick mig att missbruka piller av alla dess slag, den tog hela min personlighet, hela min vakna tid att bara tänka på mat/träning/förbränning/kalorier/fett/kolhydrater/protein...den tog mitt liv ifrån mig.
Jag höll sjukdomen i schack i många år, från att jag var 12 år....tills jag gick sista året i gymnasiet, då gick allt med maten åt skogen. Allt med "normal" träning gick åt skogen. Jag gick från att ha total kontroll över mitt liv, till att helt förlora den till en djävul.
Den tog allt ifrån mig, vänner, skola, arbete, socialt umgänge, pojkvän...precis allt.
Jag blir så förbannat arg på den förbannade djävulen i mitt huvud! Allt förstörde den. Men ändå går mina tankar tillbaka till "min bästa vän".
jag vet så väl att jag aldrig kommer få "kicken" av att gå ner de första kilorna som jag fick första gången. Ändå strävar jag efter kicken.
Jag strävar efter kontrollen. När jag nu inte har den kontrollen, går den över i alla mina tvång. Jag städar, jag håller mig upprätt, vaken och vill inte sova.

Pratade med min bror idag. Han fick pratat av sig lite om alla bekymmer. Och även jag. Vi pratade om efter jag varit här, den dagen jag är frisk. Att jag ska flytta så fort som möjligt. Börja på ny kula, ny stad, nytt ställe. Sakta komma ut i livet igen, börja på skola. Står mellan två val nu, Sjuksköterska....eller frisör. Tycker båda verkar oerhört kul. Jag är rädd för prestationen i sjuksköterskeprogrammet, jag vet hur jag var med pluggandet när jag var sjuk och läste till sjuksköterska. När jag inte promenerade, så pluggade jag. Vaknade på nätterna, och pluggade.
Jag är rädd att den prestationen kan ta över mig igen. Det handlar ändå om tre års utbildning, och sedan ett och ett halvt års vidareutbildning.
Frisör, som då blir privatskola ligger på ett år. Och som min bror sa, jag behöver ha tuffa tjejer/killar runt mig, som drar ut mig på olika aktiviteter, där jag är upptagen med annat än tankar kring mat och träning.
Jag behöver få komma ut i det sociala igen, lära mig umgås igen.
Leva mitt liv. Min bror sa "Du ska inte gå miste om dina år i tjugoårsåldern, de är bland de bästa" Och jag har redan slösat bort flera år på denna skiten.
Jag vill inte leva så längre. Jag vill bli frisk.

För övrigt så har L. klippt mig, blev så oerhört fint. Är så otroligt nöjd! Du är bäst! Och så otroligt rolig så det finns inte. Du och jag i UFOt. Det är grejer.
Du har gett mig många roliga skratt. Kämpa på nu, så du får komma ut till oss i villan. Vi vill ha dig där!!!

Ellinore, min underbara ängel. Du är vackrast och starkast i hela världen!!! Glöm aldrig det! Och vi ska ha det så underbart i villan nu. <3

Sara, jag saknar dig så oerhört min själsfrände! Love u <3

J.K , S.S , L.S.A , A.E.G , F.L, E.J, L.T, J.S - Ni är de underbaraste som finns! Så otroligt underbara människor. Ni gör mig lycklig varje dag, och genom er finner jag styrka. Ni är värda allt det underbara i livet, och ni ska få det bästa av livet! Det kommer ni få...för vet ni vad? Vi ska bli friska! Sen ska vi festa!!!

Svackor...

Publicerad 2009-08-07 23:17:36 i Mina små vardagstankar,

Vill ni dra mig längre ner i helvetet? Jag trodde att jag, Jag Emelie sagt ifrån. Jag vill inte ha med er demoner att göra!Varför finns ni där? Varför drar ni i mig, varför sätter ni er på mig och trycker mig ner mot botten.
Varför?
Är tankarna i mitt huvud det sanna, eller tänker jag fel? Jag känner mig helt förvirrad. Allt bara snurrar.
Vet inte om det är de sjuka tankarna som säger mig vissa saker, för att jag ska återigen isolera mig. Eller om det faktiskt är så som mina tankar säger. Jag känner mig oerhört frustrerad, ledsen. Vill gråta, vill skrika. Men jag klarar det inte. Någonstans tar det stopp! Emelie, spela stark annars tror de du är svag. Du får inte gråta, visa inga runtomrking att fu faktiskt är så förbannat svag.
Det känns tomt i mig, som att allt jag gör och allt jag säger är fel. Att alla runt mig tycker jag är dum i huvudet, och inte orkar med mig. Att ingen vill umgås med mig. Man är less på mig helt enkelt.
Kanske lika bra att stänga in sig i sitt rum ?
Igen.
Alla här är så otroligt underbara människor, de är värda det bästa livet kan ge. De är värda att få ha det bra, och må bra. Men jag, en piss i havet. Vad är jag värd? Jag gör ingen omkring mig glad, jag är bara allmänt jobbig. Jag studsar upp och ner hela tiden, skämtar, är glad. På ett sjukt irriterat vis.
Men...jag döljer bara mitt inre med en stor falsk mur av lycka, glad, sprallighet. Men jag vill bara skrika ut smärtan i mitt huvud.

Men jag vill ut i villan nu. Det vill jag. Kramkvällar, ensamma. Utan personal.
Självständighet.

Imorgon ska EJ. och jag cykla ner till stan. Ska bli så otroligt mysigt! Bara vi två. Vi ska fika kulglass på stan. Men det ska bli underbart, EJ och jag. Vi fixar detta, för vi är så förbannat bra,
Så ska vi slå våra kloka huvuden ihop och hitta Panduro. (läs: EJ. hittar och visar vägen)
Längtar faktiskt. Oerhört.

Sen längtar jag oerhört att det förbannade monstret i mitt huvud kunde lämna mig. Jag har skrikit tillräckligt nu!

Om

Min profilbild

Amy

Jag drev denna bloggen under min tid då jag led av svår anorexi. Jag la den sedan på hyllan för att läka...men jag saknar att få skriva, så nu öppnar jag den igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela