För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Vill ni kontakta mig per mejl? amy.amnehag@hotmail.com

De få ställen som får mig att känna mig trygg.

Publicerad 2009-10-29 22:03:33 i Mina små vardagstankar,

Har spenderat över en timma utomhus efter kvällsfikat. Något känns j*vligt fel. Det bankar tankar i mitt huvud, vet inte vad jag ska göra med dem! De säger åt mig att göra saker, ska jag följa dem? De säger så åt mig.
Jag valde att gå till de få ställen som är de enda platser där jag kan känna mig trygg. Där jag vet att jag inte gör något. Där jag vet att jag får lov att vara ifred från mina tankar.
Men ändå maler tankarna på, hela tiden. De får mig att ifrågasätta mig själv, min trygghet. Är det dessa stunder som kommer göra att jag alltid kommer utsätta mig för självdestruktiva saker? Kommer dessa tankar göra att jag aldrig blir frisk?
Hindrar jag mig själv från att bli frisk? Jag vill lämna allt med anorexin bakom mig, men tanken till att skada mig själv på ett eller annat sätt finns där. Detta är ett sätt att skada mig själv. Kommer jag då någonsin att våga släppa taget? Kommer jag att göra det?
Just nu vet jag inte. För tankarna som maler på i mitt huvud vill ständigt göra mig själv illa.
Vem kan hjälpa mig ur detta? Är det jag själv endast? Men om jag själv inte vill hjälpa mig ur detta, hur ska jag då komma ur det?
Jag vill ur anorexins grepp, men självhatet gör att jag stannar kvar.
När jag inte längre har kontrollen över svälten, så gör jag andra saker för att skada mig själv. Jag skadar inte mig själv kroppsligt. Utan psykiskt. Jag gör allt för att bryta ner mig själv. Sakta med säkert.
Jag gör allt jag egentligen inte vill! Men jag tvingar mig själv till det, för att jag ska må dåligt. För att jag inte är värd lycka. Skit ska skit ha, som man säger. Det är så mina tankar går.
Jag börjar sakta komma tillbaka till de självdestruktiva beteenden jag haft innan jag kom i svältens grepp. Just för att andra har kontroll över min mat, så kommer de gamla vanorna tillbaka.
Jag vill inte göra det jag gör, men ändå gör jag det. Allt för att inte få känna lycka.
Har jag någonsin låtit mig själv känna lycka?
Ärligt talat, så vet jag inte det.
Jag har skadat mig själv så länge jag kan minnas, kroppsligt. När ett stort svek gjorde att jag genomgick ett oerhört jobbigt kapitel i mitt liv, så valde jag att genom den vägen fortsätta skada mig själv. Psykiskt.
Hur länge kommer detta få lov att fortsätta?
Till den dag jag avslutar boken?
Jag kommer inte orka hur länge somhelst på det vis jag gör nu. Jag söker mig till skador. Jag söker mig till olycka. Allt för att ödelägga det minsta lilla hopp som finns i mitt liv.
Hur kan ens tankar har så stort grepp över en att de låter en förstöra sig själv? Hur unnar folk sig lycka?
Jag vill veta svaret på den för mig omöjliga gåta. För jag vet inte hur man kan unna sig själv lycka?!
Tanken på att jag finns äcklar mig oerhört. Allt jag vill är banka sönder mig själv mot en betongvägg. Försvinna.
Låta folk ha mig som en trasa som sakta slits sönder och sedan kastas. Kastas ner i skiten, där jag hör hemma. Förstår inte den "lycka" som ens mor kände när hon födde mig. För enligt mig så var det ren olycka. Jag har skadat mer än gett folk glädje.
Allt i min närhet har gått i bitar, på ett eller annat sätt.
Isoleringen och svälten är bara ett svar på det hela genom min synvinkel. Ett sätt att förstöra det sista som fanns kvar. Efter att ha brytit ner mig psykiskt, så väntade bara döden. Och det har varit enda vägen.
Det finns inga genvägar för mig att ta, jag har alltid låtit det hela dra ut på tiden. För att nå botten. Förstör, förstör, ja jag förstör. Det är det enda jag gör.
Självförakt.
Stunden då jag går in i en skada, så njuter jag av smärtan. Sekunden efter, njuter jag av smärtan. Dagarna efter undrar jag varför jag lever.
Men ändå söker jag mig alltid till den där första och andra njutningen av smärtan. Den tredje smärtan som är endast ond bleknar bort, allt för att få känna njutningen.
Ständigt på jakt inför potentiella "offer". De som skall hjälpa mig genomgå smärtan. De har ingen aning om varför de blir inlockade till mig. Men baktanken finns alltid där. De ska ge mig smärta.
Det är allt jag kräver. De får sin skära del, och jag får min. Jag undrar om de någonsin kommer förstå vilket spel det är jag spelar.
Är det de eller jag som vinner?
Förstår de smärtan som bringas i spelet? Njuter de av att se smärtan?
Hatar de mig lika mycket som jag själv? Förstår de spelet, och spelar med? Vill de själva också orsaka sig smärta? Eller letar de bara efter njutningen? Något som inte inbringar smärta alls.
I'm playing a deadly game. I walk on the edge to hell. Jo, det är nog så det är. Jag vet att jag har ena foten mer i helvetet, än i himlen.
För dit har jag alltid strävat, och det är där jag kommer att hamna. Jag är ingen ängel, utan något äckligt. Något som förtjänar att brinna.

Förmodligen kommer jag aldrig löpa linan ut, utan fortsätta på samma självdestruktiva spår. Men jag vet att en dag kommer jag inte att orka. Om jag inte löper linan ut, så kommer jag söka mig till ett potentiellt "offer" som är villig att göra det.
Jag söker det farliga i folk. De som jag ser en potentiell smärta i.
De som kan ge mig den första och andra delen i smärtan. Även om den tredje alltid infinner sig, så kommer det en dag att bara vara första och andra delen. För i den tredje delen så kommer mitt potentiella "offer" ha löpt linan ut.

Drar nedåt i landet idag

Publicerad 2009-10-26 10:10:20 i Mina små vardagstankar,

Idag far jag nedåt igen, med tåget ner mot Varberg. "Jippi" Men ska bli skoj att träffa alla tjajor och grabbor. Och även min psykolog! Att man kan sakna någon så mycket.
Tänk om alla psykologer kunde vara som honom!
Då hade vi haft det bra i Sverige minsann.

Idag går The Red Jumpsuit Apparatus varm i mina högtalare, även om man blir lite nere av att lyssna på deras låtar, så är de helt underbara. Love love.

Är oerhört nervös för imorgon, har varit hela helgen. Vägning. Känns som jag gått upp 20 kg, minst. Äsch, vet att jag inte ska hålla på att noja mig över det nu.
Jag måste ta det imorgon.
Imorgon, inte idag Emelie.

Ska snart upp till en gammal arbetskamrat också, eller snart. Om två timmar. Ska lämna över änglar och ett ställ, så ska de börja säljas i butik.
Ska bli spännande. Men tänk om jag inte får sålt en enda? Folk kanske tycker de är görfula, töntiga.
Katastroftänkande? Det är Emelies tankesätt det.
Allt jag tänker, tänker jag ut en möjlig katastrof på. Måste sluta tänka så. Se det positiva.

Vann även två bud igår på Tradera. Jippi. Lite mindre i kassan, men i tanke på att de kostar runt 1500 kr i vanliga fall och jag fick dem för lite dryg 170 kr styck, så är det ju en droppe i havet.
Happy thoughts.

Broder var här igår med, mysigt att träffa honom. Även om varken han eller jag fick en syl i vädret när min mor drog igång.
Var helt slut i huvudet efteråt. Hon kan verkligen tjöta!

Har dessutom varit helt hyperaktiv de senaste dagarna, sen jag kom hem. Så kommer väll somna som en stock nere i mitt rum i Varberg ikväll.
Ska bli skönt att få sova en hel natt igen. Vilket jag inte gjort hemma. Igårkväll, så gick jag och la mig. Bestämde mig för att jag SKULLE sova. Men icke! Jag låg bara och vred och vände mig, tillslut var det bara att gå upp igen, sätta på tvn och hoppas på att jag någon gång kunde bli trött.
Tji fick jag. Men tillslut måste jag väll somnat framåt småtimmarna, eftersom jag vaknade imorse.

Har knappt smoked some fags hemma, klapp på axeln på det. Men det blir väll ändring på det ikväll, gissar jag på om jag och L. får sätta oss en stund eller femton.
Bjussa Vanilla-Fags till Becka och Emma när vi sågs. Något nytt för dem, så det var lite kul.
Drack även fem klunkar vin ungefär, inte druckit på två år, det var en upplevelse, saknat smaken oerhört! Men blev lullig, och fick lov att sluta.
Även om tankarna var jobbiga på kvällen, så överlevde jag. Och jag tränade inte! Även om suget drog i mig oerhört!

Gaah. C U

Jag glömde inte

Publicerad 2009-10-25 11:20:23 i Mina små vardagstankar,

Var nästan säker på att jag skulle göra bort mig och glömma ställa om klockan, men icke! Jag kom allt ihåg det. Däremot var fröken L. lite sen på att komma ihåg det, och åt frulle vid 7 istället. Du är väll för go gumman! Imorgon ska vi röjka och du ska få din lilla present.

Har för övrigt fastnat på Tradera idag, as usual. Det är alltid lika farligt för mig att hamna där. Slutade med att jag budat på tre grejer nu.
Men ena saken VILL jag verkligen ha.

Snart är det lunch, är redan färdig med allt. Bara att värma. Är bäst så, lättast så. Imorgon åker jag tillbaka ner till Varberg, harre. Håll tummarna för att jag kliver på RÄTT tåg då.

See u.

Om

Min profilbild

Amy

Jag drev denna bloggen under min tid då jag led av svår anorexi. Jag la den sedan på hyllan för att läka...men jag saknar att få skriva, så nu öppnar jag den igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela