För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Vill ni kontakta mig per mejl? amy.amnehag@hotmail.com

Fredag

Publicerad 2009-05-29 18:09:06 i Mina små vardagstankar,

Fredag idag..."nähä" tänker väll du.
Men jag får nästan skriva dagens dag bara för att minnas det, man blir så otroligt veckovill här.
I alla fall, i mitt huvud har det varit K A O S denna veckan. För i måndags stod min vikt still (!!) jag förstår det fortfarande inte. Känns fortfarande som att personalen gjort något fuffens med vågen. (??) Men logiskt, vad hade de vunnit på det?
Men kan ändå inte förstå, att man kan äta allt det som man gör, och inte ha gått upp mer i vikt? Det är något jag inte förstår mig på för fem öre!
Min behandlare R. berättade att när vikten står still, så början man med näringsdrycker. Då kom sjuka Emelie fram, NEJ (!!). Jag totalvägrade. Vägrade att ta näringsdrycker för att jag inte känner mig redo, för att jag inte tror på att vikten stått stilla.
R. "Men i vår behandlingsplan så står det att man börjar med näringsdryck då"
Men vägrade fortfarande. Men, om min vikt inte stigit mer än 0,5 kg tills på måndag. Så kommer de att sätta in näringsdrycker vad jag än säger om det.
Är så otroligt rädd! För jag vet att det är DÅ jag kommer SKJUTA i vikt. Och det skrämmer mig oerhört! Kommer jag bli fetare? Kommer folk tycka jag är äcklig och tjock?
Hur mycket kommer det synas? Att gå upp i vikt. Jag har gått runt med ångest över detta HELA denna veckan. Är så rädd för att stiga i vikt. Men med den vikten jag har nu, så vet jag ju logiskt att min kropp inte fungerar, min hjärna inte fungerar, och man har ingen ork....och framförallt, sjukdomen göder sig och mår bra av den "lägre" vikten. Jag kommer aldrig bli frisk om jag står på denna vikt.
Men det skrämmer mig så.
Ändå vill jag inte tillbaka till det sjuka liv man haft hemma. Ändå står man här och väger, är osäker. Otroligt osäker. Känns som något sliter och drar i mig, och ja. Det är nog det gör. Sjukdomen sliter och drar i mig! Väldigt mycket. Det är min "säkra" sida, sjukdomen. Men den gör mig så förbannat illa. Mig och alla andra i samma situation.
Är det värt att förstöra sin kropp på detta viset, allt för att bli som en "auswitch-fånge"(ursäkta stavning) som medpatient J. sa idag. Är det värt att förlora alla sina vänner för att man vill vara själv med sin träning och förbränning? Är det värt att till slut dö för att vara smal?
Är det värt att skrämma slag på hela sin familj, dagligen. För att de inte vet hur man är när de kommer hem från sitt arbete/skola/aktivitet? Att de kanske hittar en avsvimmad, eller kanske tom. död?

Är det värt att känna sig som en belastning dagligen?

Varför kan inte min hjärna bara förstå att man faktiskt kan få må bra i livet? Att man inte behöver svälta sig själv till döds, för att tro att man "betyder något när man är smal".
Varför kan inte det onda i mitt huvud bara lämna mig ifred?!

så...om min skräck inför måndag besannas, och jag måste börja med näringsdrycker (återigen)....kommer ni se mig som världens fetaste då?
Vet logiskt att det är det onda i mig som frågar...men jag är bara så otroligt rädd.

Här
 Här "bor" vi.


Bild nerifrån havet, underm in promenad.

Dagens ljuspunkt

Publicerad 2009-05-22 15:23:21 i Mina små vardagstankar,

Vaknade upp med samma irritation och dåliga humör som jag hade igår, tänkte "Vilken pissdag". L. och jag satt framför varann efter frukost och kände bara, pust och stön "Fy vad vi har trååkigt"...men samtidigt. Så hör vi stora PLING i våra mobiler, vi fick sms samtidigt...och våra Panduro-paket hade kommit!
Efter många om och men, fick vi behandlare M. att köra oss till Sparköp och hämta ut dem. Så nu är helgen räddad! Hade avlidit annars. Och behövde lite glädje efter gårdagen, middagen slutade i smärre katastrof. Var rasande, och det syntes på måltidslappen "om varför jag inte åt på tid".
Tittade på den idag med min behandlare, man kunde inte annat än skratta. Han bad mig istället att skriva sådan lapp när jag lugnat ner mig, så jag inte var så himla rasande och tyckte personalen var idioter praktiskt taget.

Nu har jag i alla fall "vila". Men har sådan oro i kroppen, har haft sen igår. Så pallar inte ligga ner och blunda. Så ligger med min lilla dator i sängen och hamnar på internet. Vilken vila.

Kommit fram till en sak med min behandlare idag. Att jag ständigt är på språng, jag är aldrig i nuet, jag planerar saker efter saker, men när jag väl gör det, så planerar jag något nytt. Så jag hinner aldrig reagera på att jag uppnår det jag gör för stunden. Tom. de saker jag längtar till att göra, får jag aldrig njuta av. För att jag aldrig är i nuet.
Säkert många som är på detta vis. Egentligen. Åren flyger iväg, och när man sedan reflekterar, så vet man inte vad man gjort, för man har aldrig stannat upp och tagit ett andetag i det man faktiskt gör för stunden.
Så det är ett mål med Mindfullness för mig, att lära mig att fokusera på nuet, och det jag gör för stunden. Att inte alltid vara påväg någon annanstans.
När jag tänker tillbaka på de senaste åren i greppet av någon annan, så vet jag faktiskt inte vart jag gjort av all min tid? (Förutom all tid jag lagt på att följa sjukdomens vägar). Jag minns knappt om jag njutit av något jag gjort? Vad har jag gjort egentligen. Har alltid planerat något som ska göras direkt efter.

Ändring på detta nu?
Riktigt svårt att bryta en ovana. Går det att lära gamla hundar att sitta?
Har i övrigt haft ett väldigt hett samtal med R. om övervikt och all mat och att stanna i vikt. Herre. Ibland undrar jag vem som lever i min hjärna?

Just nu är jag oerhört putt.

Publicerad 2009-05-21 13:09:09 i Mina små vardagstankar,

Ja, var grillat till lunch idag. "Jippi". Något som självklart är oehört laddat bland oss här på kliniken! Och vad sker, jo, vi sätts med både villan och de i lägenheterna.
(J.B du vet att du är bäst, men du förstår säkert min tanke).
Även om vi går ihop hur bra somhelst i övrigt, så märker man hur långt de faktiskt har kommit emot oss här på kliniken. Allt blir tvåtusen gånger mer så jobbigt just i de stunder man upptäcker det. Och...vanan att ha SÅ mycket folk runtomkring sig...det är jobbigt, oerhört.
Så just nu är jag väldigt putt på att det blev såhär...men får försöka finna glädje i något annat häromkring. Tjejerna+kille på kliniken, som gör en glad.
Solen som tittar fram, det gör en glad.
Fått två nya korsordstidningar...det gör en...glad? nej, men får försöka lösa lite sådant, komma på andra tankar.

Har inte fått våra paket från Panduro än heller, lite trist...hoppas på att de kommer imorgon. Annars kommer jag att avlida denna helgen.
Behöver städa mitt rum med. Vet inte om jag ska göra det idag, imorgon, eller till helgen (när allt går oerhört långsamt). Får nog bli till helgen. Bara för att ha något att göra.

Nej, ska sluta skriva nu. Känns som det kommer flöda ur mig bara massa negativt just nu.

Saknar min Leo.<3

Om

Min profilbild

Amy

Jag drev denna bloggen under min tid då jag led av svår anorexi. Jag la den sedan på hyllan för att läka...men jag saknar att få skriva, så nu öppnar jag den igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela