För att klara ett pussel måste du ha alla delar.

Vill ni kontakta mig per mejl? amy.amnehag@hotmail.com

Tankar och funderingar.

Publicerad 2010-08-10 19:23:19 i Förlopp,

Tankar och funderingar idag, kring allt som skett. Barndom och händelser i tonåren. Vad jag sett, vad jag gått igenom. Det är oerhört mycket.
Min familj, min mor och mina bröder, de står som ni säkert förstått mig närmast. Jag har idag ingen kontakt med min far. Detta pga. de saker han gjort mot vår familj.
Han misshandlade min familj fysiskt och psykiskt, jag fick stå ut med den psykiska. Jag slapp slagen, men orden kan ibland bränna hårdare.
Jag har dock ett minne där jag ramlat ner för trappan, och jag hör någon stå och skratta där uppe. Jag kan urskilja att det är min fars skratt, men jag vet inte om han puttat ner mig, eller om han står i ett annat rum och skrattar.
Jag vet dock att han gjorde allt för att inte ta hand om mig som liten, han ringde runt till folk, körde full med mig i bilen och lämpade av mig hos mor på olika ställen.
Döden i vitögat har jag personligen sett då jag blev sjuk och de gånger jag inte ville leva, men jag har även sett andra vara oerhört nära döden.
Som sagt så misshandlade min far min familj, och detta oerhört mycket.
Jag minns den tystnad jag möttes av hemma en gång när jag var åtta år gammal. Detta hörde verkligen inte till vanligheten, då min mor och far alltid bråkade när de var i samma miljö. Och jag menar verkligen konstant, de var aldrig sams.
Rädslan som kom av denna tystnad var oerhörd, jag var livrädd, visste inte vad jag skulle mötas av. Denna dagen skulle även en tröja komma till att befläcka resten av vardagen, än idag kan jag inte se en sådan tröja utan att bli förbannad och koka av ilska. Dessutom får jag svårt att andas, och paniken slår mot mig.
Men den syn jag skulle mötas utav denna dagen sitter fortfarande fastbränd på min näthinna. När jag gått upp för trappan försiktigt, så gick jag ut i vardagsrummet. Där möts jag av att min far med en rätstickad röd tröja står böjd över min mor. Mor är alldeles blå i ansiktet, och jag menar Blå!
Han var i full förd att strypa min mor. Jag skrek, jag slängde mig på min fars rygg, slog honom i huvudet, på ryggen, överallt där jag kom åt.
Inget hjälpte, han stod som besatt lutad över henne. Jag började gråta, sprang in i mitt rum och grät högt!
Far släppte tillslut min mor, gick in i mitt rum och tog mig över foten. Jag blev arg, och sparkade bakut och rakt i hans huvud så han ramlade baklänges. Min far lämnade sedan bostaden och åkte iväg. Mor kom senare in i mitt rum, och även den stunden är fast i mitt minne.
Jag minns att hon tog av mig strumporna, tände lampan i fönstret och sa "Det är ingen fara, det är bra nu".
Minns alla de gånger mina bröder försvarade min mor, de tog honom i huvudet och benen och slängde ut honom genom trappan. Rätt åt honom är min tanke.
Jag minns de gånger som min far ringt och hotat oss med att han skall döda oss, att han skall komma med en yxa och hugga ihjäl oss. Hur han cirkulerat runt i området där vi gömt oss, och letat efter oss.
De gånger han förstört våra bilar, de gånger han jagat oss.
När jag tänker på min far, så tänker jag ingen kärlek. Mitt band till honom är som att tänka på en okänd person på andra sidan jordklotet. Han finns, men inte mycket mer för mig.
Glöm inte Frågestunden som pågår, klicka på bilden under för att komma dit.

Kvällsfunderingar, och orsaker.

Publicerad 2010-07-29 20:40:15 i Förlopp,

Både igår och idag har det varit mycket prat på salongen om fäder. Som S. hon har verkligen en helt underbar pappa, vet att många säger det "Min pappa är underbar". Men hennes far är verkligen en hel-ylle-far. En sådan man själv skulle vilja ha!
En som verkligen ställer upp i vått och torrt, en som kramar en med äkta kärlek, en som ringer bara för att se hur man mår, eller bara kikar upp på jobbet för att man vill se sin dotter.
Detta får mig att tänka mycket på hur det skulle vara om man själv hade det så, man önskar oerhört att man hade en riktig fader i livet, en som gjorde exakt de sakerna.
Jag har haft en biologisk far i mitt liv, men inte en riktig far. När min mor studerade, så vägrade han att passa mig under tiden, han åkte påverkad av alkohol med mig i bilen för att lämna av mig på trappen där hon var och studerade.
Min far tryckte ner min familj och mig under alla år, han började redan innan vi barn var födda att trycka ner min mor till botten. Slagen kom därefter.
Jag har aldrig blivit slagen vad jag vet, mina bröder har. Däremot har jag ett vagt minne av att jag på något vis ramlat ner för trappan, och jag hör att någon skrattar där uppe. Så misstankar finns.
Däremot har jag fått lida av psykisk misshandel, detta tror jag är en del till varför jag faktiskt blev sjuk. Sedan hände det olika händelser när jag kom upp i tonåren, som kan ha utlöst detta.
Dessa händelser är fortfarande oerhört jobbiga för mig, och jag har valt att inte säga det till någon. För att när jag tänker på det, så mår jag illa.
Jag minns många händelser vad gäller min far, vad han gjorde mot min familj och mig. Jag vet inte hur långt jag vågar gå, eftersom att många av händelserna inte handlar om mig, utan om min familj, och därför är väldigt privat.
Ibland när jag känner mig redo, så kan jag berätta små saker för er vad som faktiskt skedde i mitt liv. Det som kan vara orsaken till varför jag blev sjuk. För min barndom som ni redan vet, har inte varit bra. Jag önskar jag kunde säga att jag haft en lycklig och bra barndom, men det har jag inte.
Det vet jag nu, för nu vet jag vad andra har. Då var det normalt för mig, jag förstod inte att det var fel förrän jag blev äldre och började umgås hemma hos vänner och såg hur deras familj hade det.
Under min livstid så har min far försökt ta sitt liv en gång, jag vet att han försökt ett flertal gånger innan jag föddes. Detta var hans sätt att få uppmärksamhet, då han alltid ringde någon direkt när han gjorde det och sa att de skulle komma hem.
Under min livstid hoppade han ner från en bro rätt ner i havet, han överlevde men låg på ingensivavdelningen en vecka.
När min bror kom hem till mig och berättade vad som skett, så var mitt första svar "Varför dog han inte?". Jag var då 8 år gammal, och i denna perioden började mitt självskadebeteende vad gäller knivar/rakblad/glasskivor osv. Snaror var också en återkommande grej som skedde.
Jag upplevde i denna period också min första egna kontakt med döden, jag minns det som om det vore igår. Och jag minns besvikelsen, och jag gick hem och bankade mig ett flertal gånger i huvudet (något som jag gjort sedan jag var liten) över att jag var så oerhört misslyckad att jag inte ens kunde ta mitt eget liv.
För att gå in mer ingående så försökte jag att hänga mig själv, men misslyckades radikalt då jag inte var gammal och visste om jordens dragningskraft och min egna kroppstyngd. Grenen knäcktes.
För att återgå till idag, så kan jag berätta min fars första reaktion när han fick reda på att jag var sjuk. "Ja, jag tyckte du var lite väl mager." efter detta krävde han vilka dagar han skulle komma och hälsa på mig, det handlade inte om vilka dagar jag orkade ta emot besök på sjukhuset. Han betydde och betyder inte mycket för mig, därför prioriterade jag aldrig hans besök och ringde honom när jag ville ha besök. Först och främst var det min riktiga familj, mor och bröder som fick komma. Min far däremot, han bestämde att tisdagar, då skulle han komma och hälsa på mig. Hans första samtal till avdelningen och till mig var hans första fråga "Jag tar med mig ett par chokladbollar till dig".
En annan gång orkade jag inte prata med honom, och varje gång han ringde till avdelningen och någon hämtade mig, så la jag på i örat på honom. Detta gjordes ett flertal gånger, en vanlig person hade nog förstått att detta var ett bevis på att man inte mådde bra just då.
Han ringer då istället upp avdelningen och får dem att ge mig luren och börjar sedan skälla på mig för att jag inte pratat med honom.
Jag låg på sjukhuset med sondmatning i tre månader, och sista veckan så fick jag börja äta lunchen. Detta var oerhört svårt, jag hade ångest, jag hade ont i magen, och min första måltid var Veg.biff m. potatis och ost(!!)sås. Det tog mig timmar att få i mig maten, och min far kommer mitt i. Det första han säger till mig är "Men lägg av, ät upp bara. Det är inte så jävla svårt."
När jag vägrade äta ostsåsen och fick ordern att sleva i mig såsen, och jag grät, jag ville inte. Då tittade han på mig som att jag vore dum i huvudet.
Nu har ni fått en liten inblick om min relation till min far, och en bråkdel av min barndom. Det är mycket negativt som jag skrivit, men nu kanske ni har en liten inblick om vad min vardag bestod av, en del av orsaken till att jag blev sjuk.

Jag fick en fråga...

Publicerad 2010-05-22 19:53:09 i Förlopp,

...och den frågan fick mig att börja tänka. Jag fick en fråga från en tjej som undrade hur jag blev sjuk, om det var folks påpekanden eller om det var media.
Jag började tänka efter, och vet heller inte om jag skrivit om vad jag tror kan vara orsaken bakom min anorexi. Oftast går normerna att man "Fått en kommentar om sin vikt, Utsatt för övergrepp, Medias vinkel av hur kroppen skall se ut, osv. osv."
För min del var det inget utav det. Jag hade aldrig fått en kommentar om min vikt, mer än att jag alltid fått höra att jag haft stora bröst och därför inte ville ha dem. Jag har inte blivit utsatt för övergrepp när jag var yngre, och media tog jag aldrig till mig då jag själv fotograferar och såg deras redigering.
Däremot har jag en depression i grunden, jag har sedan jag var liten alltid velat förinta mig själv. Jag har med andra ord hatat mig själv från första stund.
Jag minns tillbaka till 8-9 årsåldern, då jag började önska att mitt liv skulle ta slut. Men familjen kan berätta om att jag redan som treåring berättat om begravningar, och min egna begravning. Detta är inget jag minns.
Självskadebeteende var något som blev en del i min vardag redan som liten, jag minns redan när jag lekte med dockor, och det inte blev jag som ville. Då var jag tvungen att straffa mig själv genom att banka mig så hårt i huvudet att jag praktiskt taget såg stjärnor, jag blev i alla fall väldigt yr varje gång och liksom ramlade åt sidan med överkroppen.
Sedan blev det grövre och grövre, jag försökte strypa mig själv, skar mig och tog tabletter. Allt detta innan jag ens fyllt 10.
Under alla år sedan dess har dessa tankar vuxit sig starkare och starkare, och jag tror att min Anorexi blev ett sätt att förinta mig själv.
För alla vet, Äter/dricker man inte, vårt mest basala behov, så dör vi. Jag tror därför att detta blev sättet för mig att sakta förinta mig själv.
Min depression syntes först inte förrän jag svultit mig till den grad att jag var nära att dö. Därför tog ingen tag i mig innan, vilket säkerligen hade behövts.
Det har skett saker i min barndom som aldrig kommer glömmas, och folk i min närhet visste om. Andras föräldrar, skola osv. Men ingen tog tag i varken mig eller min familj. Vi fick aldrig hjälp.
Jag minns bara en gång som Skolsköterskan tog tag i mig, och det var i den period då jag även krånglade med maten, just för att jag inte gick upp i vikt. Då frågade hon om min bakgrund, och hon märkte att jag blev stel och inte ville berätta. Hon berättade att det fanns en stödgrupp, men sedan var det inget mer med det.
Men som sagt, då jag fick hjälp så började medicineringen. Och det är den som har hjälpt mig upp på två fötter igen, för innan så hade jag impulser och jag följde dem vad de än kunde vara. Jag var aggressiv mot mig själv.
Med hjälp av medicinen jag fick då jag fick diagnosen Anorexi, så började mitt huvud läka. Impulserna blev kontrollerbara, jag kunde stoppa innan jag gjorde vad tankarna sa.
Genom min medicin har jag börjat snappa upp mer och mer när jag inte mår bra, jag märker direkt om jag glömt ta en medicin, eller när dosen börjar avta.
Tankarna kommer smygande på direkt, och idag upptäcker jag dem. Jag kan stoppa mig själv.
Jag tror att de allra flesta med denna sjukdom har en och samma grund, Självhat.
Vad tror ni är er orsak?


Om

Min profilbild

Amy

Jag drev denna bloggen under min tid då jag led av svår anorexi. Jag la den sedan på hyllan för att läka...men jag saknar att få skriva, så nu öppnar jag den igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela