Fredag
Fredag idag..."nähä" tänker väll du.
Men jag får nästan skriva dagens dag bara för att minnas det, man blir så otroligt veckovill här.
I alla fall, i mitt huvud har det varit K A O S denna veckan. För i måndags stod min vikt still (!!) jag förstår det fortfarande inte. Känns fortfarande som att personalen gjort något fuffens med vågen. (??) Men logiskt, vad hade de vunnit på det?
Men kan ändå inte förstå, att man kan äta allt det som man gör, och inte ha gått upp mer i vikt? Det är något jag inte förstår mig på för fem öre!
Min behandlare R. berättade att när vikten står still, så början man med näringsdrycker. Då kom sjuka Emelie fram, NEJ (!!). Jag totalvägrade. Vägrade att ta näringsdrycker för att jag inte känner mig redo, för att jag inte tror på att vikten stått stilla.
R. "Men i vår behandlingsplan så står det att man börjar med näringsdryck då"
Men vägrade fortfarande. Men, om min vikt inte stigit mer än 0,5 kg tills på måndag. Så kommer de att sätta in näringsdrycker vad jag än säger om det.
Är så otroligt rädd! För jag vet att det är DÅ jag kommer SKJUTA i vikt. Och det skrämmer mig oerhört! Kommer jag bli fetare? Kommer folk tycka jag är äcklig och tjock?
Hur mycket kommer det synas? Att gå upp i vikt. Jag har gått runt med ångest över detta HELA denna veckan. Är så rädd för att stiga i vikt. Men med den vikten jag har nu, så vet jag ju logiskt att min kropp inte fungerar, min hjärna inte fungerar, och man har ingen ork....och framförallt, sjukdomen göder sig och mår bra av den "lägre" vikten. Jag kommer aldrig bli frisk om jag står på denna vikt.
Men det skrämmer mig så.
Ändå vill jag inte tillbaka till det sjuka liv man haft hemma. Ändå står man här och väger, är osäker. Otroligt osäker. Känns som något sliter och drar i mig, och ja. Det är nog det gör. Sjukdomen sliter och drar i mig! Väldigt mycket. Det är min "säkra" sida, sjukdomen. Men den gör mig så förbannat illa. Mig och alla andra i samma situation.
Är det värt att förstöra sin kropp på detta viset, allt för att bli som en "auswitch-fånge"(ursäkta stavning) som medpatient J. sa idag. Är det värt att förlora alla sina vänner för att man vill vara själv med sin träning och förbränning? Är det värt att till slut dö för att vara smal?
Är det värt att skrämma slag på hela sin familj, dagligen. För att de inte vet hur man är när de kommer hem från sitt arbete/skola/aktivitet? Att de kanske hittar en avsvimmad, eller kanske tom. död?
Är det värt att känna sig som en belastning dagligen?
Varför kan inte min hjärna bara förstå att man faktiskt kan få må bra i livet? Att man inte behöver svälta sig själv till döds, för att tro att man "betyder något när man är smal".
Varför kan inte det onda i mitt huvud bara lämna mig ifred?!
så...om min skräck inför måndag besannas, och jag måste börja med näringsdrycker (återigen)....kommer ni se mig som världens fetaste då?
Vet logiskt att det är det onda i mig som frågar...men jag är bara så otroligt rädd.
Här "bor" vi.
Bild nerifrån havet, underm in promenad.
Men jag får nästan skriva dagens dag bara för att minnas det, man blir så otroligt veckovill här.
I alla fall, i mitt huvud har det varit K A O S denna veckan. För i måndags stod min vikt still (!!) jag förstår det fortfarande inte. Känns fortfarande som att personalen gjort något fuffens med vågen. (??) Men logiskt, vad hade de vunnit på det?
Men kan ändå inte förstå, att man kan äta allt det som man gör, och inte ha gått upp mer i vikt? Det är något jag inte förstår mig på för fem öre!
Min behandlare R. berättade att när vikten står still, så början man med näringsdrycker. Då kom sjuka Emelie fram, NEJ (!!). Jag totalvägrade. Vägrade att ta näringsdrycker för att jag inte känner mig redo, för att jag inte tror på att vikten stått stilla.
R. "Men i vår behandlingsplan så står det att man börjar med näringsdryck då"
Men vägrade fortfarande. Men, om min vikt inte stigit mer än 0,5 kg tills på måndag. Så kommer de att sätta in näringsdrycker vad jag än säger om det.
Är så otroligt rädd! För jag vet att det är DÅ jag kommer SKJUTA i vikt. Och det skrämmer mig oerhört! Kommer jag bli fetare? Kommer folk tycka jag är äcklig och tjock?
Hur mycket kommer det synas? Att gå upp i vikt. Jag har gått runt med ångest över detta HELA denna veckan. Är så rädd för att stiga i vikt. Men med den vikten jag har nu, så vet jag ju logiskt att min kropp inte fungerar, min hjärna inte fungerar, och man har ingen ork....och framförallt, sjukdomen göder sig och mår bra av den "lägre" vikten. Jag kommer aldrig bli frisk om jag står på denna vikt.
Men det skrämmer mig så.
Ändå vill jag inte tillbaka till det sjuka liv man haft hemma. Ändå står man här och väger, är osäker. Otroligt osäker. Känns som något sliter och drar i mig, och ja. Det är nog det gör. Sjukdomen sliter och drar i mig! Väldigt mycket. Det är min "säkra" sida, sjukdomen. Men den gör mig så förbannat illa. Mig och alla andra i samma situation.
Är det värt att förstöra sin kropp på detta viset, allt för att bli som en "auswitch-fånge"(ursäkta stavning) som medpatient J. sa idag. Är det värt att förlora alla sina vänner för att man vill vara själv med sin träning och förbränning? Är det värt att till slut dö för att vara smal?
Är det värt att skrämma slag på hela sin familj, dagligen. För att de inte vet hur man är när de kommer hem från sitt arbete/skola/aktivitet? Att de kanske hittar en avsvimmad, eller kanske tom. död?
Är det värt att känna sig som en belastning dagligen?
Varför kan inte min hjärna bara förstå att man faktiskt kan få må bra i livet? Att man inte behöver svälta sig själv till döds, för att tro att man "betyder något när man är smal".
Varför kan inte det onda i mitt huvud bara lämna mig ifred?!
så...om min skräck inför måndag besannas, och jag måste börja med näringsdrycker (återigen)....kommer ni se mig som världens fetaste då?
Vet logiskt att det är det onda i mig som frågar...men jag är bara så otroligt rädd.
Här "bor" vi.
Bild nerifrån havet, underm in promenad.
