De få ställen som får mig att känna mig trygg.
Har spenderat över en timma utomhus efter kvällsfikat. Något känns j*vligt fel. Det bankar tankar i mitt huvud, vet inte vad jag ska göra med dem! De säger åt mig att göra saker, ska jag följa dem? De säger så åt mig.
Jag valde att gå till de få ställen som är de enda platser där jag kan känna mig trygg. Där jag vet att jag inte gör något. Där jag vet att jag får lov att vara ifred från mina tankar.
Men ändå maler tankarna på, hela tiden. De får mig att ifrågasätta mig själv, min trygghet. Är det dessa stunder som kommer göra att jag alltid kommer utsätta mig för självdestruktiva saker? Kommer dessa tankar göra att jag aldrig blir frisk?
Hindrar jag mig själv från att bli frisk? Jag vill lämna allt med anorexin bakom mig, men tanken till att skada mig själv på ett eller annat sätt finns där. Detta är ett sätt att skada mig själv. Kommer jag då någonsin att våga släppa taget? Kommer jag att göra det?
Just nu vet jag inte. För tankarna som maler på i mitt huvud vill ständigt göra mig själv illa.
Vem kan hjälpa mig ur detta? Är det jag själv endast? Men om jag själv inte vill hjälpa mig ur detta, hur ska jag då komma ur det?
Jag vill ur anorexins grepp, men självhatet gör att jag stannar kvar.
När jag inte längre har kontrollen över svälten, så gör jag andra saker för att skada mig själv. Jag skadar inte mig själv kroppsligt. Utan psykiskt. Jag gör allt för att bryta ner mig själv. Sakta med säkert.
Jag gör allt jag egentligen inte vill! Men jag tvingar mig själv till det, för att jag ska må dåligt. För att jag inte är värd lycka. Skit ska skit ha, som man säger. Det är så mina tankar går.
Jag börjar sakta komma tillbaka till de självdestruktiva beteenden jag haft innan jag kom i svältens grepp. Just för att andra har kontroll över min mat, så kommer de gamla vanorna tillbaka.
Jag vill inte göra det jag gör, men ändå gör jag det. Allt för att inte få känna lycka.
Har jag någonsin låtit mig själv känna lycka?
Ärligt talat, så vet jag inte det.
Jag har skadat mig själv så länge jag kan minnas, kroppsligt. När ett stort svek gjorde att jag genomgick ett oerhört jobbigt kapitel i mitt liv, så valde jag att genom den vägen fortsätta skada mig själv. Psykiskt.
Hur länge kommer detta få lov att fortsätta?
Till den dag jag avslutar boken?
Jag kommer inte orka hur länge somhelst på det vis jag gör nu. Jag söker mig till skador. Jag söker mig till olycka. Allt för att ödelägga det minsta lilla hopp som finns i mitt liv.
Hur kan ens tankar har så stort grepp över en att de låter en förstöra sig själv? Hur unnar folk sig lycka?
Jag vill veta svaret på den för mig omöjliga gåta. För jag vet inte hur man kan unna sig själv lycka?!
Tanken på att jag finns äcklar mig oerhört. Allt jag vill är banka sönder mig själv mot en betongvägg. Försvinna.
Låta folk ha mig som en trasa som sakta slits sönder och sedan kastas. Kastas ner i skiten, där jag hör hemma. Förstår inte den "lycka" som ens mor kände när hon födde mig. För enligt mig så var det ren olycka. Jag har skadat mer än gett folk glädje.
Allt i min närhet har gått i bitar, på ett eller annat sätt.
Isoleringen och svälten är bara ett svar på det hela genom min synvinkel. Ett sätt att förstöra det sista som fanns kvar. Efter att ha brytit ner mig psykiskt, så väntade bara döden. Och det har varit enda vägen.
Det finns inga genvägar för mig att ta, jag har alltid låtit det hela dra ut på tiden. För att nå botten. Förstör, förstör, ja jag förstör. Det är det enda jag gör.
Självförakt.
Stunden då jag går in i en skada, så njuter jag av smärtan. Sekunden efter, njuter jag av smärtan. Dagarna efter undrar jag varför jag lever.
Men ändå söker jag mig alltid till den där första och andra njutningen av smärtan. Den tredje smärtan som är endast ond bleknar bort, allt för att få känna njutningen.
Ständigt på jakt inför potentiella "offer". De som skall hjälpa mig genomgå smärtan. De har ingen aning om varför de blir inlockade till mig. Men baktanken finns alltid där. De ska ge mig smärta.
Det är allt jag kräver. De får sin skära del, och jag får min. Jag undrar om de någonsin kommer förstå vilket spel det är jag spelar.
Är det de eller jag som vinner?
Förstår de smärtan som bringas i spelet? Njuter de av att se smärtan?
Hatar de mig lika mycket som jag själv? Förstår de spelet, och spelar med? Vill de själva också orsaka sig smärta? Eller letar de bara efter njutningen? Något som inte inbringar smärta alls.
I'm playing a deadly game. I walk on the edge to hell. Jo, det är nog så det är. Jag vet att jag har ena foten mer i helvetet, än i himlen.
För dit har jag alltid strävat, och det är där jag kommer att hamna. Jag är ingen ängel, utan något äckligt. Något som förtjänar att brinna.
Förmodligen kommer jag aldrig löpa linan ut, utan fortsätta på samma självdestruktiva spår. Men jag vet att en dag kommer jag inte att orka. Om jag inte löper linan ut, så kommer jag söka mig till ett potentiellt "offer" som är villig att göra det.
Jag söker det farliga i folk. De som jag ser en potentiell smärta i.
De som kan ge mig den första och andra delen i smärtan. Även om den tredje alltid infinner sig, så kommer det en dag att bara vara första och andra delen. För i den tredje delen så kommer mitt potentiella "offer" ha löpt linan ut.
